Ann-Chatrine ”Anki” Renfors i Sund har fyra barn, tre av dem har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Innan pandemin hade familjen lyckats hitta fungerande vardagsrutiner, barnen gick till skolan och dagarna följde samma mönster. Anki tog tag i sin dröm att plugga till närvårdare.

Men i mars 2020 tog allt en annan vändning. Coronaepidemins utbrott ledde till att skolorna stängdes, även Ankis barn med särskilda behov skickades hem.

– Redan när det började pratas om att skolorna kanske skulle stängas var jag tydlig med att jag inte skulle klara en situation som krävde att jag var både förälder och lärare. Barnen ser hemmet som en fri miljö. Skolans svar var att föräldrarna inte skulle behöva ta ansvar för undervisningen. På pappret lät det bra men i praktiken har det inte fungerat, säger Anki.

Lärarna skickade instruktioner om att eleverna skulle logga in på en digital läroplattform varje morgon, där skulle de få dagliga uppgifter för inlämning till senast klockan 14. 

– Det är en hög press på ett barn med NPF, dessutom hade de ingen vana av plattformen. Att få barnen till datorn var en kamp, säger hon.

Utlöste kaos

Anki beskriver tiden efter skolstängningen som mardrömslik. Strukturer som tagit lång tid att bygga upp raserades och dagarna fylldes med konflikter.

– Det har varit helt kaotiskt, jag såg hur mina barn for illa, säger hon.

Stresspåslaget gjorde att Anki gick på knäna och hon blev tvungen att pausa sina studier. 

– Jag var totalt utmattad. Utöver allt annat skulle barnen få i sig nyttig lunch varje dag, till slut fick jag hjälp från kommunen som kom hit med mat men det fick jag strida mig till.

– Min sambo kunde lyckligtvis behålla sitt jobb och han var tvungen att arbeta för att vi skulle få ihop ekonomin. Därför hade inte han möjlighet att hjälpa till.

Barnens farmor har ställt upp, men Anki upplever inte att hon fick något stöd från skolan.

– Jag kände att de inte förstod min situation. Till exempel begärde jag att vi skulle få göra uppgifter utan inloggningar och tidsbegränsningar, att vi skulle få göra dem i lugn takt under hela veckan och lämna in till helgen. Det hade passat oss bättre men det fick jag inte igenom, det skulle vara lika för alla. Men alla är inte lika! Det var stenhårt. Jag har försökt samarbeta med skolan och hitta på lösningar men blivit motarbetad.

Efter några veckor kunde skolorna återgå till närundervisning, men familjens rutiner hade kastats omkull så kraftigt att det var som att börja om från noll.

– Visst fanns det problematik sedan tidigare men vår situation har förvärrats väldigt mycket under pandemin. Barnen har mer eller mindre varit hemma det senaste året och de har fortfarande hög frånvaro. De kan inte gå till skolan vid minsta förkylningssymptom, det blir ingen kontinuitet utan allt är hipp som happ, säger Anki. 

Oro för framtiden

Oron är stor för hur barnen ska klara skolgången.

– Med NPF kan det vara svårt med hastiga ändringar och miljöombyten, allt blev nytt och obekvämt. Studiemotivationen har sjunkit och barnen ställer sig frågande till hur länge de får vara där den här gången. 

En av sönerna berättar själv om sin situation via en lapp, Anki blir berörd och tycker att det är tungt att läsa upp den:

– Han känner att det är svårt att göra läxor. Han lär sig bara om man berättar. Han tycker att det som har varit positivt med det senaste året var när han slapp gå till skolan. 

Sonen har också fått sin skolskjuts indragen, vilket innebär ännu en tröskel att komma i väg på morgonen. 

Anki poängterar att det finns enskilda lärare som har engagerat sig och det betyder mycket. För sina yngre barn ser hon en förbättring och det ger hopp.

Det som bekymrar Anki mest är den äldste sonens situation. Han går i nian och efter den turbulenta tiden vägrade han att gå tillbaka till skolan. 

– Han tappade motivationen, jag får inte upp honom och det är jättesvårt att få honom att gå dit, säger hon.

Hemmasittandet har lett till att betygen har dalat och Anki är rädd att den förlorade skoltiden kommer att få följder.

– Nu måste han kämpa för att få avgångsbetyg, trots att han redan har kämpat som det är. Det är så orättvist.

– Det känns som att det bara är motstånd längs hela vägen. Det jag skulle behöva är förståelse och samarbete med skolan. Jag tycker inte att det är för mycket begärt.

Ålandstidningen följer upp artikeln genom att undersöka hur skolor har arbetat med barn med särskilda behov under pandemin.