Hur reagerade du när omröstningen var klar?
– Jag kan inte förneka att jag var jätteglad och stolt när resultatet kom.
– Du kan föreställa dig att om man känner på sig att vi från ett åländskt eller finlandssvenskt håll har lyckats vara med och ändra dynamiken i Europa, då talar vi om ganska stora saker, då får jag nog lite gåshud. Okej, vi är små men vi är inte så förbannat dåliga – vi är ganska bra. 
Hur såg utgångspunkten ut när Europaparlamentet inledde sina möten om klimatlagen?
– Jag hade föresatt mig att försöka få igenom en realistisk, starkt framåtriktad och trovärdig procentsats på var vi borde ha linjen 2030. En del meddebattörer ville gå hemskt mycket hårdare för att hålla flaggan högt, eller som det heter i Mumintrollen: ”ha hög svansföring”. Andra ville inte gå någonstans. I början av den här processen var jag ensam i mitten. 
Varför är 60 procents minskning ett rimligt mål till 2030?
– Om vi ska komma ner till noll 2050, så blir det svårare i slutet ju senare vi börjar. Verkligheten lär oss att i början av processen tar man den lågt hängande frukten, det som är enkelt att göra. I slutet kan det handla om så invecklad teknologi att det inte är säkert att det går att skära så mycket. Av den orsaken är det viktigt att ha tillräckligt höga ambitioner i början.
Hur lyckades du och dina kollegor övertyga andra?
– I den här sortens förhandlingar handlar det om att bygga förtroende mellan de centrala personerna i en politisk diskussion. Det spelar en stor roll att man börjar lita på varandra och blir vänner under svåra processer. I den sista vändningen förra veckoslutet försökte jag övertala sådana som inte kunde rösta för 60 procent från att åtminstone avstå från att rösta emot. 
Varför är relationerna viktiga?
– Om du bara slåss mot andra människor mår du antagligen själv ganska illa i längden och det är inte sagt att du får något som helst resultat. Det gäller istället att bygga upp förtroliga relationer och tala öppet om sina egna målsättningar med de andra. Och att våga förklara – men inte som en översittare utan som en vän. 

Linda Blix