Vem har sagt att det inte är spännande att vara färjförare på en kort rutt? Ole Lundberg, som kör färjan mellan Prästö i Sund och Töftö i Vårdö, fick vara med om en dramatisk svanräddning i torsdags.
SJÖFART "Missfall i mesanbommen! Det är ju elva svanar som har frusit fast i issörjan när det har varit nitton grader kallt i natt, hojtade jag åt mig själv i morse när de grå konturerna av fågelskocken ta form medan gryningen sakta kröp in över Prästösundet." Så inleder Ole Lundberg berättelsen på sin blogg ole-bloggboken.blogspot.com.
Det var på torsdagsmorgonen han gjorde utropet, strax efter att han hade tagit över som kapten på Töftöfärjan.
-Min kollega Stig Aller hade sett svanarna tidigare och sa åt mig att hålla uppsikt.
Svanarna var bara 50 60 meter från Töftöfärjans vanliga rutt där det dagen innan varit issörja som färjan rivit upp.
-Det händer att de fryser fast, men det är sällan det är så många som elva. De sover nog när de fryser fast, de förstår väl inte ... säger Ole.
Slog sönder isen
Under morgonrusningen höll han svanarna under uppsikt medan han fraktade bilar fram och tillbaka över Prästösundet. Först vid halv nio lugnade trafiken ner sig.
-Jag hade en bil på och en bil som väntade vid Prästö och tänkte att nu försöker jag få loss dem.
Han avvek från rutten och körde mot svanarna. I och med att Töftöfärjan inte går på vajer under vintern kunde han det.
-Den kan inte köras på vajer då. Så fort det blir köldgrader häktar man av den, rullorna som går på vajern fryser ju fast annars.
Ungefär tio meter innan han kom fram till svanarna stannade han och gav sedan full gas.
-Jag drog på propellern och vattnet for upp med en våldsam kraft. Han som satt i bilen tittade lite konstigt på mig, han undrade nog vad jag höll på med.
Men hans handling gjorde verkan. Isen slogs i bitar och svanarna blev fria och simmade så fort de kunde in till land.
-Jag tyckte att de såg glada ut, säger Ole och skrattar.
Nästan döende
Han visste dock inte om han hade gjort dem en björntjänst. Om han hade gjort lidandet värre och den väntade döden än mer plågsam eller om han räddat livet på dem.
Två av svanarna, som var de enda fullvuxna, flög iväg redan en stund senare men de övriga nio stannade vid land. Tre av dem såg ut att vara riktigt illa ute, döende nästan.
-De bara låg och sov.
De andra sex verkade dock återhämta sig. De åt under dagen och på fredagsmorgonen när Ole kom på jobb igen var de försvunna.
-Jag sa åt dem att de bara behövde flyga femton minuter söderut så skulle de hitta öppet vatten. Och det verkar som de hörde vad jag sa. De måste ha flugit iväg, även om ingen såg när de gjorde det. Skulle de ha dött skulle vi ju ha sett dem, säger Ole.
Vid god vigör
Och det verkar som om det blir ett gott slut även för de tre sista svanarna. På fredagsmorgonen började de röra på sig och äta för att på eftermiddagen bli riktigt pigga.
-De var vid mycket god vigör, de till och med lekte med varandra, säger Ole.
-När de har ätit ordentligt och återhämtat sig tror jag att de också ger sig av söderut, mot öppet vatten.

Matilda Andersson