En långsiktig omtanke om grundvattnet ligger till grund för de hårda kraven på bergvärmeborrning.
-Någonstans måste gränsen sättas, säger Helena Blomqvist, chef för miljöbyrån.
Det ska sägas med en gång, förarbetena till landskapsförordningen om miljöskydd är obefintliga, i alla fall det som finns arkiverat. Här finns förslaget till förordningen som gick ut på remiss i somras samt remissvaren. Inget annat.
Men det var i alla fall med grundvattnets bästa för ögonen som förordningen kom till.
-Hela förordningen är uppbyggd på vilka verksamheter som är tillståndspliktiga enligt EU-direktiven, säger Helena Blomqvist, chef för miljöbyrån.
-I EU-direktivet om vatten finns vissa bestämmelser om grundvattenskydd, men det säger inte exakt vilka regler som ska gälla.
Förordningen hade kanske passerat utan någon större uppmärksamhet om det inte vore för kraven om borrning i berg i förordningens tredje bilaga. Branschfolk och husägare har ilsknat till och lagtingsledamot Harry Jansson (åf) har ställt en enkel fråga i lagtinget om vilka undersökningar som ligger till grund för förordningen.
Miljöminister Katrin Sjögren (lib) har både på nyhets- och insändarplats i Ålandstidningen ställts mot väggen. Men några tydliga och konkreta svar på varför eller hur har inte framkommit.
Långsiktigt tänkande
Enligt Helena Blomqvist har näst intill hela landskapets miljöbyrå varit involverad i arbetet. På lagberedningen har Olle Ekström hållit i trådarna.
Dessutom har flera remissinstanser hörts.
-Det är ett samspel. Det är svårt att bena ut vad den ena eller den andra har sagt, säger Blomqvist.
Enligt de nya kraven får man inte borra djupare hål än 60 meter närmare än 300 meter från stranden. I förslaget som gick ut på remiss föreslog landskapsregeringen ett avstånd på 500 meter från stranden.
Varför 500 meter?
-Exakt hur det gick till kan jag inte svara på. Man har träffat på saltvatten i grundvattnet i ett antal olika fall och det väckte oro hos oss. Risken är att man förstör grundvattnet för all framtid. Vill man då ha en dricksvattenbrun i framtiden går det inte, säger Helena Blomqvist och tillägger att ett långsiktigt tänkande ligger bakom.
-Om hundra år kanske man har ett annat behov på platsen.
Följde politisk vilja
Det var Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet (ÅMHM) som i sitt remissvar tyckte man skulle ändra 500 meter till 300 meter.
-I och med att förslaget utgick från 500 meter verkade det som att den politiska viljan låg på ett stort skyddsområde, säger miljöhandläggare Mikael Stjärnfelt som är utbildad geolog.
Enligt miljöinspektör Mats Westman var det bland annat Sveriges geologiska undersöknings (SGU) informationsskrift "Normbrunn 07" som låg till grund för rekommendationen.
Där står: "Det finns också fall där saltvatten från nuvarande hav har trängt in i brunnen. Detta sker i omedelbar närhet till havet och förekommer mycket sällan på mer än 200-300 meters avstånd från strandlinjen."
Det var också ÅMHM som föreslog att markytans höjd över havet ska vara minst fem meter vid borrning. På en bifogad Ålandskarta visas vilka områden som berörs.
Stöter på sprickzoner
Orsaken till Ålands problem med saltvatten i grundvattnet stavas rapakivigranit, det vill säga vår berggrund.
-Det betyder rutten sten. Åländsk granit har en hög benägenhet att spricka sönder av sig själv, säger Mikael Stjärnfelt.
Sprickorna uppstår lodrät och vågrät. Dessutom finns horisontella, så kallade bankningssprickor i berget som uppstod när trycket från inlandsisen släppte.
-Om man borrar i berget är det stor risk att man kommer i kontakt med sprickor från ett annat håll. Det kan leda saltvattnet vidare i spricksystemet. Har du en dricksvattenbrunn sugs vattnet från omgivningen mot brunnen.
Är det bättre att borra tre fyra hål på 60 meter i stället för ett hål på 200 meter?
-Det är egentligen ingen större skillnad. Men ju längre ner du borrar desto större är risken att du stöter på flera sprickzoner. Har man flera men grundare hål bredvid varandra penetrerar de samma sprickzon.
-Tanken är väl inte att man ska kompensera ett hål med flera. Dels är det betydligt dyrare, dels har inte alla så stora fastigheter eftersom det krävs ett visst avstånd mellan hålen.
Varför landskapsregeringen valde just gränsen 60 meter vet Stjärnfelt inte. Risken för saltvatteninträngning är som störst på 30-50 meter.
Mikael Stjärnfelt säger att man kan få relikt saltvatten i grundvattnet även högt uppe på land, men att risken är större i strandområden.
Grundvattnet förstört
I förslaget som gick ut på remiss var Sottunga och Mariehamn undantagna från reglerna.
-Det där med Sottunga var närmast en miss, säger Helena Blomqvist.
Mariehamn är undantaget eftersom grundvattnet i staden redan är saltvattenpåverkat. Dessutom finns knappt några dricksvattenbrunnar.
-Mariehamns stad är planerad för bosättning och har klart med annan vattenförsörjning.
Blomqvist får medhåll av Mikael Stjärnfelt.
-Man kan nästan rita in vilka områden som är förstörda, säger han och nämner Hindersböle samt området kring Neptunigatan.
Varför har man inte undantagit andra byggnadsplanerade områden på landsbygden som är anslutna till kommunalt vatten?
-Det är förstås något man kan överväga. Inget är skrivet i sten, man kan överväga om det finns behov av ändringar. Lagar och förordningar kan alltid ändras om det finns tillräckliga skäl och de medför sådana följder som man inte tänkt på, säger Helena Blomqvist och tillägger:
-Men det är politiska ställningstaganden.
Diskuterade undantag
Enligt Helena Blomqvist diskuterades om man skulle koppla ett undantag till byggnadsplanerade områden, men då gäller det att kommunerna uttryckligen säger att de är beredda att riskera grundvattnet i de områdena. Samtidigt är det ett väldigt långsamt tillvägagångssätt, säger hon.
Förordningen möjliggör inte att man kan ansöka om undantag.
-Dels skulle det bli sämre förutsägbarhet för den enskilde, dels kan det vara svårt att formulera sådana bestämmelser. Det här är mer demokratiskt och tydligt, säger Blomqvist.
Med facit i hand borde man, enligt Mikael Stjärnfelt, ha gjort en noggrann genomgång av olika områden. För faktum är att sprickbenägenheten inte ser likadan ut på alla ställen.
Han påpekar att de rekommendationer ÅMHM gav i sitt remissvar bara var just rekommendationer.
-Landskapsregeringen borde ha tittat mer på det här. Men det var en skyndsam behandling, säger han.
Helena Blomqvist håller inte med om att det var bråttom:
-Landskapsregeringen hade lovat att den nya miljöskyddslagen skulle träda i kraft senast den 1 december. Lagen var beroende av att förordningen skulle träda i kraft samtidigt. Den klubbades i oktober.
Remissrunda i somras
Förslaget till förordningen var ute på remiss under två månader i somras. Formellt gick det ut från lagberedningen, men både miljöbyrån och politiker diskuterade vem som skulle höras. Företagare inom VVS- och borrbranschen har ifrågasatt varför de inte hördes.
-När förslaget gick ut till handelskammaren och företagareföreningen utgick vi från att de hämtade in synpunkter, säger Helena Blomqvist.
Ni ansåg att det var tillräckligt?
-Exakt vilka överväganden som gjordes? Formellt gick förslaget ut från lagberedningen.
Blomqvist anser att också remissinstanserna hade god tid på sig att svara.
Risk för fossila bränslen
Helena Blomqvist påpekar att det finns alternativa uppvärmningssätt. I förslaget till förordningen nämndes jord-, sjö- och havsvärme.
Men de metoderna kräver också speciella förhållanden. Strandnära områden är ofta bergbundna och havsvärme lämpar sig bäst i dyiga vikar.
-Då kan det hända att platsen inte är lämplig att bygga hus på.
Finns det risk att folk väljer oljepanna eller direktverkande el i stället?
-Så kan det säkert bli. Men om man förstör grundvattnet är det också krångligt. Olika intressen har vägts mot varandra. Huvudsyftet med förordningen är grundvattenskyddet.
Mikael Stjärnfelt håller med om att grundvattnet bör skyddas:
-Den dagen vi blir beroende av vattenbrunnar är det viktigt att vattnet går att använda så rent som möjligt.

Sandra Widing