Kenneth Granholms familj flyttade till Strandgatan när han var sju år. Från det, och fram till de tidiga tonåren, var han och vännerna så gott som dagligen på avstjälpningsplatsen. Det här var sent 60-tal, och säkerhetsföreskrifterna såg helt annorlunda ut än de gör i dag. Det fanns till exempel inga som helst avspärrningar runt sopdepån.

– Det var sunt förnuft som gällde förr i tiden – det var inte så mycket curling då. Ställde man till med någonting fick man stå för det.

Vad var det som var lockande med området, sett ur ett barns perspektiv?

– Staden hade alla sina grushögar där, så det fanns många kullar att leka på. Det stod skrotbilar lite här och där – och så rotade vi runt för att hitta ”bra att ha-grejer”.

Till de fynd Kenneth Granholm minns hör lådor med julgransgrejer och i en gräshög hittade han och en kompis 85 kronor i ett kuvert. Sedlarna var avklippta, men barnen tejpade ihop dem och tog dem till polisen.

– Men de sade att kronan inte var så mycket värd, och att vi fick ta pengarna till banken.

Eldade sopor

I princip alla sorter av sopor kastades på tippen, och barnen kunde snubbla över allt från gamla kadaver från Dahlmans till hushållsavfall.

Kenneth Granholm minns ändå inte att det skulle ha luktat särskilt illa på avstjälpningsplatsen.

– Men när de hade brasor i gång kunde det stinka lite surt.

Låg soporna helt öppet, eller täcktes de över vartefter?

– Man lät dem inte växa till berg, utan knuffade dem framåt så att de hölls på samma nivå.

Strandlinjen hade vid den här tiden en helt annan dragning än i dag, och gick då ungefär i höjd med Shell Select.

I samband med att staden nu planerar området för bostäder har diskussionen om vad som döljer sig nere i marken åter aktualiserats.

– Förr förde man ju allt till soptippen, så det finns nog lite av varje i marken. Men tar man proverna på fel ställe hittar man ingenting. Jag är bilmekaniker och har själv förr kört en massa sopor till Ödanböle. Inte heller då var det någon sortering, utan allt tippades dit.

Även om alltså även bilvrak deponerades på Rönnbergs torg, tror Kenneth Granholm att man så långt som möjligt försökte ta vara på bilbatterierna. Men någon omtanke om miljön handlade det inte om.

– Bilbatterier var ju dyra saker, och hos en Laitinen på Köpmansgatan kunde man få dem renoverade.

Inte alla nöjda med tippen

Sommaren 1967 var olägenheter i form av flugor och obehaglig lukt från avstjälpningsplatsen särskilt påtagliga. Det ansåg åtminstone fru Ringa Eker, bosatt vid Gustaf Erikssons gränd 4.

I en skrivelse till byggnadskontoret anhöll hon om att avstjälpningsplatsen skulle inspekteras, vilket också gjordes. Tillsynsmannen Birger Ljungdahl konstaterade dock att avfallet inte sköttes sämre än vad som varit fallet under tidigare år.

”De av fru Eker berörda olägenheterna är ofrånkomliga så länge avstjälpningsplatsen är i bruk, och gör sig mer påminta allt eftersom avfallsmängden växer”, står det i hälsonämndens protokoll.

Ringa Eker upplystes också om att staden hade långt gångna planer på en ny soptipp i Ödanböle.