Självhushållningen innebar att så mycket som möjligt av det man behövde tillverkades hemma. Textilproduktionen var främst kvinnornas domän och de ansvarade för ullberedning, kardning, spinning, sömnad och vävnad. För garntillverkning användes främst spinnrocken. På Åland var det vanligt att man i hemmen spann garn av såväl ull som lin.

Spinnrocken har sitt ursprung i hjulrocken eller långrocken av orientaliskt ursprung, känd redan under 1300-talet. Spinnrocken är mer effektiv än hjulrocken genom sin vingspindel och trampa.

Den äldsta kända bilden av en spinnrock finns i en tysk handskrift från ca.1480. I Sverige är det äldsta omnämnandet av en spinnrock från 1552, då tre ”tramprockar” infördes till Stockholm från Lübeck. Under 1700-talet blev spinnrocken allmännare i Sverige. Den kallades i Dalarna och Hälsingland för ”tyskrock”, vilket signalerar ursprunget. Genom åren har spinnrocken utvecklats och förfinats, men dess grundläggande funktion är densamma som ursprunget. På Åland förekom spinnrocken åtminstone redan på 1700-talet. På grund av Stora och Lilla ofreden under 1700-talets första hälft känner man inte till föremålsbeståndet i landskapet från tidigare århundraden.

Utmärkande för de äldre rockarna är deras tyngre och klumpigare hjul med kompakt form med bred ringved. På 1800-talet blev spinnrockarna sprödare. Hjulet blev större ringveden mindre. Under 1800-talet fanns det flera professionella tillverkare av spinnrockar på Åland. De två viktigaste – Nordin och Lindqvist – bodde i Sund Brändbolstad. I Hammarland verkade snickaren Lagerberg som även gjorde spinnrockar. Troligen fanns det fler professionella tillverkare, men de har inte signerat sina produkter eller blivit omskrivna och förblir därför okända.

Långt in på 1900-talet spanns det garn i hemmen på Åland. De två världskrigens varubrist kom att gynna spinningen i hemmen. På Ålands Folkhögskola undervisades flickorna i spinnandets konst långt in på 1900-talet, men i och med konsumtionssamhällets totala genombrott blev spinnrocken ett omodernt och oanvänt redskap som förpassades till vindar och skrubbar. Efter en tid i mörkret var det dags att lyfta ut de gamla klenoderna som nostalgiska prydnadsobjekt. Det var vanligt att man på 1970-talet skaffade en gammal spinnrock för att ställa den i vardagsrum eller gillestuga, kanske med en gullranka slingrande på spinnrockshjulet.

I och med det framväxande pryllösa inredningsidealet har spinnrockarna åter utrangerats och medan de på 1970-talet bjöds upp till flera hundra mark på bondauktioner är de nu i det närmaste osäljbara. Många spinnrockar slaktas idag och endast hjulet tas till vara för att bli en inredningsdetalj eller stomme för en ljuskrona. Det är en rätt tråkig utveckling och ytterst beklagligt är det att också spinnrockar med dekorationsmålade mönster kastas. Särskilt målaren Gabriel Ivars i Ingby prydde spinnrockarna med prunkande blommotiv. Det förekom också att spinnrockar lackades eller betsades och försågs med dekorativa knoppar av horn. Spinnrockstillverkaren Elias Nordin i Björby – sonson till den förste spinnrockssvarvaren Nordin (Johan Marcusson Nordin) – lär ha tyckt om träets naturliga lyster och underlät därför att måla sina rockar.

Framtiden får utvisa om spinnrocken kommer att återta sin plats som dekorativt nostalgiskt prydnadsföremål eller om de bara kommer att kunna beskådas i hembygdsgårdar och andra museisamlingar. Ålands Museum har ibland kritiserats för att ha för många rockar i sin samling och till och med politiker har offentligt sagt att ”det skulle räcka med en eller ett par”. Det är dock uttalanden som visar på stor okunskap. Framlidna etnologen Sol-Britt Kärkkäinen vid Ålands Museum var framsynt och intresserad av bruksföremål och hon insåg att det var viktigt att ta till vara olika varianter av de handgjorda föremålen. Tack vare hennes samlariver har museet en gedigen kollektion spinnrockar som blir allt värdefullare nu när så många ute i bygderna går förlorade.