Efter 30 år i lagtingskansliet och 16 år som lagtingsdirektör har Susanne Eriksson stängt dörren till kansliet för sista gången.

– Jag trodde det skulle vara svårt, men det var inte det, säger hon när Ålandstidningen träffar henne i hennes trädgård i Mariehamn.

– Faktum är att jag redan känner frihet i flera bemärkelser. Jag har givit allt, och var sak har sin tid.

Man är van att se Susanne Eriksson i stilsäkra, tidlösa designkläder och smycken, men det är en avslappnat klädd pensionär som tar emot.

– Klädstilen i lagtinget är en signal att lagtinget och lagstiftningen är viktiga, alla måste följa lagarna och veta vad lagen säger. Det finns en inofficiell klädkod och ett regelverk hur man ska tilltala varandra, säger hon.

I händelsernas centrum

Susanne Eriksson började som notarie vid lagtingskansliet. Det var samhällsintresset som tog henne dit.

– Man får vara i händelsernas centrum utan att vara politiker. Jag måste försvara politikerna, jag har sett vilket slit och hur otacksamt det är. De allra flesta besjälas av att ta sitt uppdrag på allvar för Ålands bästa. Jag tycker att demokrati är det bästa systemet och då är vi beroende av människor som är beredda att ta omaket med att vara politiker.

Hur känns det att byta lagting vart fjärde år?

– Några är man ledsen att slutar och några är man glad att kommer, säger hon diplomatiskt.

Lagtingspersonalen vinnlägger sig om att behandla alla politiker lika. Av praktiska orsaker är det oppositionspartierna personalen har mest kontakt med genom motioner, skriftliga frågor eller väckta misstroenden.

– Det är viktigt att hjälpa dem så att formalia blir rätt, men sakpolitiken blandar vi oss inte i. Visst har jag skrivit betänkande i utskottsarbetet som inte överensstämmer med min åsikt.

Frustration över lagen

Susanne Eriksson trivdes med att arbeta med självstyrelsen, och säger att den inte ska tas för självklar. Ålänningarna kan lätt vända sig till landskapsborgen i frågor som rör dem.

– Tänk om allt skulle styras av ministerierna i Helsingfors?

Det mest frustrerande genom åren har varit att se att självstyrelselagen inte reviderats. Susanne Eriksson upplever att argumenten från Finland inte alltid är sakliga.

– Det finns en ryggmärgsreflex från Finland att de säger nej när de inte vet vad de säger ja till. Talesättet ”oss väl och ingen illa” fungerar här. Det är få saker som vi vill bestämma över själva som skulle skada Finland. Nu ska vi få ett till apotek, och det är ett enkelt exempel på att ingen i Finland lider av det. Jag tycker det finns en annan generositet om man tittar på Danmark och Färöarna. Självstyrelsen är inget som Åland hittat på. Finland påförde det Åland för att vi skulle vara nöjda. Det ger ett ansvar att självstyrelsen ska utvecklas.

Hur har politiken förändrats under din tid i lagtinget?

– Partierna förändras med personerna i vårt lilla samhälle. Det har skett otroligt mycket med kvinnornas inträde i lagtinget fastän de ännu är relativt få. Kvinnorna har en högre trovärdighetströskel, men är ofta röstmagneter. Jag kommer ihåg när jag satt som sekreterare i lagtinget och Gunnevi Nordman var vice talman och Anne-May Pehrsson stod i talarstolen (1991 valdes hon in, reds anm). Hon var den första kvinnan i lagtinget för Centern. I dag är det osannolikt att tänka sig hur länge Centern saknade kvinnor. Då var vi tre kvinnor vid podiet och jag tänkte att det här är ett litet historiskt ögonblick.

Du besitter mycket kunskap om självstyrelsen, hur ska den tas till vara i framtiden?

– Ingen är oersättlig och jag har på allvar försökt dela med mig av allt jag kan. Kunskapen finns i huset så jag är inte orolig.

Ställer du upp i nästa val?

– Jag svarar som president Niinistö på frågan om han vill bli EU-kommissionär: Skulle aldrig falla mig in!