Siv Sandberg fungerade som utredare för de planerade kommunsammanslagningarna för några år sedan. Hon har noterat att man i de senaste årens diskussioner om kommunernas framtid på Åland, sällan har fäst uppmärksamhet vid det politiska beslutsfattandet i kommunerna.

– Ändå är det alldeles centralt: oberoende av vilken som blir kommunernas väg framåt blir, ska besluten behandlas i kommunernas fullmäktige och styrelse. När landskapsregeringen nu utgår ifrån att initiativen om framtiden ska komma från kommunerna själva, är det viktig att också ställa frågan om kärnan i den lokala demokratin fungerar som den ska.

Hon konstaterar att en del åländska kommuner saknar en tydlig politisk elit, personer som har förmåga att prata ihop sig om en gemensam linje och sedan agera utifrån den.

– Problematiken bottnar i att det är små kommuner med små organ och små resurser. Man har möten ganska sällan och det finns få tjänstemän som ska kunna och hinna med många saker. Det finns många skickliga politiker, men samtidigt är variationen stor i fråga om de förtroendevaldas förutsättningar att sätta sig in i ärenden.

– När makten är utspridd är det svårt att hantera besvärliga frågor eller besparingar.

Tre kategorier

Hon anser att de åländska kommunerna kan delas in i tre kategorier när det gäller den politiska ledningen.

– Det finns kommuner med ett någorlunda fungerande partisystem och ett politiskt kollektiv, som Mariehamn, där man också har många tjänstemän. Sedan har vi ”starke man-kommuner”, där det finns en erfaren dominerande ledare som satt sin prägel på diskussionen, vilket i värsta fall kan leda till passivitet hos resten av politikerna. Slutligen finns det kommuner där det politiska ledarskapet är mer formellt och koncentrerar sig på att få det dagliga att löpa.

Hennes iakttagelse är att allt fler glidit in i den sistnämnda kategorin, där handlingskraften kan vara slumpmässig.

– Starka profiler med erfarenhet kan vara bra, men samtidigt blir det sårbart med få personer som är insatta.

Överblicken saknas

Sedan finns det en strukturell egenskap hos åländsk kommunalpolitik som bidrar till försvagningen.

– Min första Ålandschock var när jag insåg konsekvenserna av att det saknas överlappning mellan medlemskap i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige, säger Siv Sandberg.

En fullmäktigemedlem som väljs in i styrelsen får en ersättare, enligt samma modell som i lagtinget och (LR).

– Det avviker från hur det är både i Finland och Sverige,  där en majoritet av styrelsemedlemmarna sitter i fullmäktige – och tvärtom att 30 procent av fullmäktigemedlemmarna har varit med om behandlingen i styrelsen. I Finland kan man räkna med att information som förankras hos kommunstyrelsen sprider sig vidare också i resten av organisationen, men det är inte alla gånger fallet på Åland.

Kommundirektörernas roll och status påverkar också hur väl en kommun fungerar.

– Jag upplever att de på Åland inte alltid har omedelbar auktoritet, i motsats till Finland. Sedan spelar erfarenheten stor roll. Om kommundirektören byts ofta finns det vanligtvis ingen drivande kraft som tar initiativ. Småskaligheten gör också att det saknas en gemensam arena där tjänstemän och politiker lär sig tala samma språk.

Lagstiftning kontra vardag

Till det här kommer att glappet mellan 2020-talets detaljerade och komplexa lagstiftning om kommunala verksamheter och en politisk ledningsmodell med rötter i en hundra år gammal kommunallag blir allt mer uppenbar, konstaterar Siv Sandberg.

– Det här är ett faktum också i de små kommunerna på fastlandet, men här på Åland är det så uppenbart att klyftan mellan landskapets ultramodern sektorlagstiftning och kommunpolitikernas vardag är enorm.

Hon menar därför att LR borde fundera mera på hur ny lagstiftning landar i kommunerna.

– Vem ska utföra det och har de möjlighet till det? Här har nog de politiska partierna ett särskilt ansvar att öka kunskapsnivån. 

Olika perspektiv

Som exempel på motsättningen nämner Siv Sandberg debatten kring reformen med Kommunernas socialtjänst, KST.

– Där kolliderade tänkesätten ganska tydligt. Landskapet betonade långsiktiga målsättningar och värden som personaltäthet och servicekvalitet, medan kommunernas fokus låg på kostnader och självbestämmande. Pengarna har blivit ett argument vid varje förändring och ofta lett till ett automatiskt nej.

Sparsamheten och den låga anspråksnivån ser hon också som viktiga förklaringar till att de åländska kommunerna klarat sig så länge som de gjort, men kan också vara faktorer som hindrar förändringar. För en förändring leder sällan omedelbart till att saker blir billigare.

Vad är en kommun?

Hon framhåller att överlevnadsinstinkten kan inte dras ut i det oändliga.

– Sottunga med 90 invånare är en kommun, men var går gränsen, vid 50, 30 eller tio invånare? Hos oss finns ingen spärr, men Island införde på 1990-talet en spärr vid 50 invånare. Under det upphör man att vara en kommun och då finns sannolikt heller inte skattekraft nog att driva en kommunorganisation.

Är lösningen att det blir färre kommuner?

– Innan man kommer dit behöver de nuvarande kommunerna bättre förmåga att fatta beslut. Det är viktigt eftersom LR nu utgår från att enskilda kommuner ska ta initiativ. Det blir litet av ett moment 22, för att fatta rationella beslut behövs förmåga att tänka framåt och samla sig. Oavsett vilken framtidsvilja man har behöver politikerna bli mer professionella, säger Siv Sandberg.