Viveka Eriksson kände att det var stort när hon blev Ålands första kvinnliga talman 2001 och Ålands första kvinnliga lantråd 2007. Men det kändes även stort när hon blev den första kvinnliga fullmäktigeordföranden i Finström 2000, säger hon.

– Finström var en väldigt stark Centerbygd med många manliga företrädare.

Engagemanget i partiet var det som förde Viveka Eriksson till de politiska posterna, enligt hennes egen bedömning. Hon var gift med framlidne Olof Erland och han var partiledare för Liberalerna inför lagtingsvalet 1995.

– Jag tänkte att jag inte skulle ställa upp i valet, men jag gick med i kvinnogruppen och tänkte att jag skulle matcha fram andra kvinnor.

Man fick till ett system med kvinnolistor och det slutade med att Viveka Eriksson blev invald. Hon säger att hon med tiden också fick ett stort förtroende bland medlemmarna.

– Det är viktigt att ha ett starkt stöd bland de egna, säger hon.

”Har varit häftigt”

Lagtingsvalet 1999 resulterade i en andra period för Viveka Eriksson. Hon blev så småningom vice talman och sedan talman 2001.

Kändes det historiskt?

– Det var det ju. Talmannen har en symbolisk roll och är landskapets högsta företrädare. Jag var också rätt ung, 45 år.

Vilka var rektionerna på att Åland fått en kvinnlig talman?

– Det var nog väldigt positivt. Om man pratade om det på något annat sätt var det inget som jag märkte av.

Lagtingsvalet 2003 gick dåligt för Liberalerna. Viveka Eriksson fördes fram som ny partiordförande, vilket hon även blev.

– Det var bara att ta klivet fram och göra det. Man kanske tänker att jag har haft en massa ambitioner, men det har inte varit så. Det ena har lett till det andra. Men det har varit häftigt att få göra allt det här.

”Bara att börja jobba”

I lagtingsvalet 2007 gick det sedan mycket bra för partiet, som fick tio mandat.

– Vi hade många fina kandidater. Alla positioner bygger på alla partiarbetares arbete. Det är fotarbetet som gör det möjligt för någon att få en position.

Eftersom Viveka Eriksson var partiledare för det största partiet var det så gott som givet att hon skulle bli lantråd.

– Under valkvällen kändes det helt fantastiskt och alla var så glada. Morgonen efter var det bara att börja jobba.

Sedan följde en ganska slitsam tid.

– Jag var ganska trött efter fyra år som lantråd. Men jag har haft förmågan att kunna flyta lite ovanpå och inte gå på djupet i varenda detalj. Det måste man om man ska klara det, tror jag.

Värre nu

Sedan 2007 har Åland bara haft kvinnliga lantråd. Det handlar om en period på närmare 17 år. Samtidigt valdes färre kvinnor in i lagtinget i höstas än för ett par decennier sedan.

– Är det inte en lite märklig situation? Men många kvinnor väljer att inte ställa upp i val. De ser att det är mycket arbete och de är redan dubbelarbetande. Nu är det också mycket värre med sociala medier där man blir åtgången och nedgjord, säger Viveka Eriksson.

Partierna har ett ansvar för att föra fram kvinnor som kandidater på ett bra sätt, säger hon.

– Vi kvinnor som har haft de här posterna har fått väldigt mycket röster. Det är otroligt att få ett så stort stöd. Jag har all anledning att känna mig tacksam och ödmjuk.

Hon tycker att det är viktigt att olika grupper i samhället företräds inom politiken.

– Jag fick det hemifrån att man har ett ansvar för samhällsfrågor. Jag fick ett intresse också, förstås. Har man inte intresse för samhällsfrågor blir man inte politiker.