Fem kvinnor om rädslan, kampen och vägen tillbaka
HÄLSA Ulla Söderlund fick diagnosen bröstcancer när hon var 63 år. Nio dagar efter beskedet låg hon på operationsbordet. För ett år sedan, nio år efter sjukdomen hade brutit ut, blev hon friskförklarad.
-Ordet "frisk" väger tungt, det är guld värt. När läkaren sa det kom en liten tår, säger hon.
Hon är den enda i gruppen som är friskförklarad och fungerar nu som stöd för sin kusin, Eva Westerlund, 62, som fick cancerbeskedet i maj i år. Några veckor senare opererades bröstet bort och nu går hon på cellgiftsbehandling.
-I och med att man tagit bort hela bröstet slipper jag eventuellt strålbehandling, säger hon.
Eva får ofta höra att hon är på så gott humör, folk frågar hur hon orkar skratta.
-Men vadå? Man måste ju skratta, säger hon.
Hon har bestämt sig för att bli frisk och känner sig inte ens sjuk. För bröstcancer gör generellt sett inte ont. Och därför kan det vara lätt att glömma bort att man bär på en allvarlig sjukdom.
Hade småbarn hemma
Monica Häggblom, som är en av cancerföreningens stödpersoner, fick bröstcancer när hon var betydligt yngre, bara 34 år. Barnen var då fem och nio år gamla.
Monica hittade själv knölen i bröstet. Beskedet fick hon per telefon till sin arbetsplats. Läkaren sa det inte rakt ut, men hon förstod.
-Efteråt gick jag ut och grät. Jag hade föredragit att få beskedet hos läkaren.
Även Monica Toivonen hade småbarn när hon fick bröstcancer som 36-åring. Yngsta barnet var två år, de andra åtta och tio år.
-Det blev kaos förstås. Jag var jätterädd och trodde att jag skulle dö. Jag tänkte på allt jag inte skulle få uppleva med barnen, säger Monica och det märks att minnet gör ont.
Monica opererade bort en kil av bröstet. Efter tre år fick hon åter en tumör i samma bröst. Hela bröstet opererades då bort på Monicas begäran.
Viktigt att någon förstår
Monica Toivonen fick via föreningen kontakt med en stödperson som kom hem och besökte familjen. Hon säger att det var nyttigt att träffa en frisk och levnadsglad människa som hade gått igenom samma sak.
Monica är i dag själv stödperson och har bland annat fungerat som stödperson åt Monica Häggblom.
-Jag blir fortfarande glad bara jag ser henne! säger Monica Häggblom och berättar om första mötet när Monica Toivonen kom till familjens stuga.
De fem kvinnorna vittnar om hur viktigt det är att prata med någon som förstår eftersom man i mångt och mycket går igenom samma saker.
Stödpersonerna, som bland annat består av Monica Häggblom, Monica Toivonen och Susanne Karlsson, nås via cancerföreningens verksamhetsledare Helka Andersson. Det är patienten själv som tar initiativet till kontakten.
En stödperson kan bli en långvarig kontakt, men ibland räcker det med bara ett telefonsamtal. Behoven är väldigt olika.
-Mest handlar det om att lyssna och svara på frågor, berätta om egna erfarenheter om det kan vara till hjälp. Det kan vara svårt att ge direkta råd, säger Monica Häggblom.
Partnern bär tungt lass
Eva har haft stor hjälp inte bara av kusinen Ulla. Även sambon är ett stort stöd.
-Många män kan inte prata om sånt här, utan ligger och vrider sig svettiga i lakanen på nätterna. Men jag har turen att ha en man som kan prata, säger hon.
Susanne berättar också om det stora stöd hennes man och två tonårsbarn gav henne:
-Det var så klart en chock för hela familjen. Men redan första dagen sa min man att det här tar vi oss igenom.
Eva påpekar att många gånger är det den sjukas partner som får bära ett tungt lass. Monica Häggblom håller med:
-Alla frågar mannen hur man mår. Det är mycket enklare att fråga den som är frisk.
-Jag tror att de inte vågar fråga, säger Ulla och berättar att ibland tar även vänner avstånd.
Styrka att kämpa
Susanne drabbades av bröstcancer när hon var 49 år. Hon upptäckte själv knölen i bröstet och eftersom hennes mamma hade bröstcancer i 52-årsåldern blev Susanne orolig. Tredje dagen efter diagnos låg hon på operationsbordet.
-Det fungerade jättebra tack vare vår kvinnliga personalläkare på ÅHS, säger hon.
Trots rädslan för att vara allvarligt sjuk hittade hon en inre styrka.
De andra kvinnorna har samma erfarenhet.
-Men för mig tog det nog ett år, det släppte successivt, säger Ulla.
Monica Häggblom kommer ihåg när det vände:
-När det hade gått två tre veckor och jag kände att stämningen hemma var låg sa jag till min dotter: "Nu har mamma bestämt sig för att bli frisk".
Hon och maken kom från början överens om att berätta om sjukdomen för barnen, även om de besparade dem det värsta.
-Det är upp till föräldrarna och barnen hur mycket man ska berätta. Man märker hur långt man kan gå, säger hon.
-En del barn kanske inte frågar så mycket, men de snappar upp desto mer, tillägger Monica Toivonen.
Sällskap till läkaren
Monica Häggblom har haft med sin dotter på en strålningsbehandling till Åbo, bara för att visa hur det går till.
-Hon fick stå utanför och titta och en sköterska berättade vad de gjorde. Det kändes bra. Hon var nio år då.
-Jag hade svärmor med en gång också, och min syster.
Kvinnorna rekommenderar att man tar någon med sig när man går till läkaren.
-Fyra öron hör mer än två. Första gången jag var till läkaren hörde jag första meningen, sen satt jag bara och grät, säger Eva som hade sin sambo med sig.
Man kan även ha en närstående med när man går på behandling.
-Jag har Ulla med, säger Eva.
Håret faller av
Behandlingarna är tuffa för en del, medan andra klarar dem bättre. De flesta är sjukskrivna under hela sjukdomstiden, men Monica Häggblom valde att arbeta i den mån hon orkade.
-Jag kände att jag ville det.
Eva är mitt inne i cellgiftsbehandlingen. Det är totalt sex behandlingar med tre veckors mellanrum.
-Nästa gång åker håret på mig. Nu får jag för att jag klagat över mitt självlockiga hår hela livet, säger hon och skrattar.
Många upplever håravfallet som väldigt jobbigt. Det är ju bland annat det som signalerar till omvärlden att man har cancer.
-När man tappat håret ser man sjuk ut, säger Monica Toivonen.
På cancerföreningen får man prova ut peruker. Både Susanne och Monica Häggblom hade peruk.
-Man behöver inte visa att man är sjuk för folk som inte vet. Ingen tittar och man får vara ifred. Men hemma var jag alltid utan, säger Monica Häggblom.
Hon fick rådet att raka av sig håret genast det började falla i stället för att hitta stora hårtussar i golvsilen när hon duschade, vilket kan vara psykiskt påfrestande.
-Det är inte roligt när kudden är full av hår på morgonen när man vaknar, säger Monica Toivonen.
Rädda för återfall
Efter att behandlingen avslutats går man på regelbundna kontroller i flera år innan man friskförklaras.
-Det är alltid skrämmande att gå dit men sen är man lätt som en fjäder när man går därifrån, säger Monica Häggblom.
Men någonstans finns en rädsla att cancern ska komma tillbaka. Vanliga krämpor som till exempel ont i ryggen kan göra kvinnorna oroliga.
-Första gången jag fick cancer var jag kaxig och sa att det här ska jag fixa. Efter andra gången tar jag inget för givet, det kan slå till när som helst igen, säger Monica Toivonen.
Monica Häggblom säger att hon inte funderar så mycket på framtiden, utan försöker leva här och nu.
-Man ansvarar själv för sitt liv. Vill man slösa bort det på stridigheter och bråk i stället för att samla positiv energi, så okej. Men det är nog lätt att trilla i gnällträsket själv också, säger hon och skrattar.
Eva, Ulla, Susanne, Monica och Monica vill uppmana alla kvinnor att undersöka sina bröst, även unga kvinnor.
-Jag hade nog inte suttit här i dag om jag inte hade undersökt mina bröst, säger Monica Häggblom.

Sandra Widing