Det var förra hösten som Arvid Mörn stämde landskapet och yrkade på att han skulle ersättas med 60.000 euro i enlighet med paragraf 12 i landskapslagen om fornminnen. Bakgrunden är att han tidigare fått avslag på en anhållan om att rubba en fornlämning på sin tomt i Saltvik, och därefter på en anhållan om att få ersättning av landskapet för den olägenhet fornlämningen förorsakar.

I paragraf 12 i landskapslagen om fornminnen som reglerar rätten till ersättning står det att en markägare som inte får rubba en fast fornlämning har rätt till ersättning av landskapsregeringen, förutsatt att olägenheten för markägaren ”inte är ringa”.

I tingsrättsförhandlingen tidigare framhöll Arvid Mörn att fornlämningen inskränker på markanvädningen. Enligt fastighetsmäklare skulle tomtens värde vara cirka 60.000 högre utan inskränkningen.

– I alla fall i min värld är 60.000 euro mer än ringa värde, sade Arvid mörn till Ålandstidningen i augusti i fjol.

Landskapsregeringen, å andra sidan, framhöll att det bara är en del av tomten som berörs av fornlämningen och att det finns många alternativa placeringar för byggprojekt. En linje som Ålands tingsrätt också går på.

”Tingsrätten anser inte att den fasta fornlämningen med sin blotta existens kan leda till en olägenhet. Landskapet är mycket fornminnesrikt och det skulle vara ohållbart om var och en av de fasta fornlämningarna, bara med sin blotta existens, kunde leda till ersättningar”, skriver man i domen.

Enligt tingsrätten framkommer i ansökan om att rubba fornlämningen inte heller några egentliga, konkreta planer för vad Arvid Mörn haft för avsikter vid tidpunkten utan snarast missnöje och ifrågasättande. Man konstaterar att den rådande inställningen inom landskapet är att en viss nivå av konkreta planer krävs för att man ska kunna göra en jämförelse mellan den fasta fornlämningens historiska värde och de planerade åtgärderna.

Enligt tingsrätten kan viss tolkningshjälp fås i finsk lagstiftning och dess förarbeten, trots att kriterierna inte är identiska med landskapslagen. Där framgår det att sökanden måste ha konkreta planer i samband med rubbningsansökan och i bedömningen som sedan ska göras om fornlämningen vållar sökanden betydande olägenhet.

”Att rubba en hel fast fornlämning, utan några konkreta planer, såsom Mörn önskat, då han inte önskat begränsa sin ansökan som han sedermera har hävdat, är inte motiverat”, skriver tingsrätten.

Sammantaget anser tingsrätten inte att den fasta fornlämningen orsakat olägenhet som inte är ringa för Arvid Mörn, och förkastar käromålet.

Arvid Mörn får också stå för sina egna rättegångskostnader.