Hos RiabackaSkogens får på gården Jans i Jomala by pågår som bäst årets lamning. Hittills har elva tackor lammat och 25 nya lamm sett dagens ljus.
– Men den riktiga boomen har inte riktigt kommit än, säger Berit Sjöberg som driver gården.
Sedan den sista februari och sex veckor framåt ska 34 av gårdens tackor lamma. När Ålandstidningen hälsar på tackorna på lördagseftermiddagen verkar läget dock vara lugnt – ingen förlossning är på gång för tillfället, även om den senaste skedde så sent som kvällen innan besöket.
Däremot ska ett tre dagar gammalt tacklamm vägas och öronmärkas. Sedan fyller Berit Sjöberg i uppgifterna i sitt register.
Ger du lammen namn?
– En del får namn, det kommer per automatik.
Något av de nyfödda lammen har inte fått ett namn ännu, men bland tackorna finns bland andra Evi, Fiona och Lovis.
Ingen ”flaskis”
Varje tacka får normalt mellan ett och tre lamm på en gång, men det händer att det blir fler än så.
– Fyra kan gå bra, men det är tungt. Då måste jag gå in och stödmata eftersom mjölken inte räcker till, säger Berit Sjöberg.
Hittills i år finns det ingen ”flaskis”, alltså ett lamm som måste ersättningsmatas helt och hållet.
– Det är inte varje år, men det händer. Det kan bero på olika saker, som till exempel att tackan inte vill ha det av olika orsaker. Däremot behöver jag stödmata varje år.
Ett litet tacklamm har inte vuxit så bra, så Berit Sjöberg har försökt stödmata henne lite med flaska.
– Men jag får henne inte att dricka ur flaskan, hon vägrar.
Lammen får gå med sin mamma tills de är tre-fyra månader gamla, sedan börjar bagglammen bli könsmogna. Berit Sjöberg håller vissa av lammen, men de andra slaktas från att de är lite över ett halvår.
En del av lammköttet säljer hon till Dahlmans, men hon säljer även privat till kunder som beställer och på marknader. Skinnet säljer hon på marknader och finns även på Salt i Sjökvarteret.
Lite getbeteende
Berit Sjöberg växte upp med får och sedan 2004 är det hon som driver den ekologiska gården på heltid.
– Lång story kort började pappa med får när jag var barn, och sedan var det kört. Jag blev förälskad i dem, säger hon.
På 80-talet fick hon höra talas om tackor med horn, och det var det som väckte hennes intresse för det då utrotningshotade Ålandsfåret – en ursprungsras som funnits sedan långt före vikingatiden. Nu har hon mest Ålandsfår, men också en del av finsk lantras.
– Ålandsfåren har ett litet drag av getbeteende. De är inte alls som getter, men lite åt det hållet. De tänker mer, de har lite mer ursprung i sig i beteendet, säger hon.
