Här är sammanfattning från rapporten: 

”Överenskommelserna om demilitariseringen av Åland bildar ett långvarigt avtalsarrangemang som upprepade gånger bekräftats i statspraxis. Av särskild betydelse är att Ålands särställning har bekräftats efter världskrigen och efter andra viktiga politiska förändringar. Ålands folkrättsliga särställning anses också grunda sig på regional europeisk sedvanerätt. Det är värt att beakta att de sedvanerättsliga förpliktelserna skulle förbli i kraft även om 1921 års konvention, den s.k. Ålandskonventionen, skulle sägas upp.

Den sedvanerättsliga regimen anses täcka de väsentliga principerna i Ålandskonventionen. Till den del det rör sig om andra än sedvanerättsliga bestämmelser, exempelvis bestämmelser om undantag i fråga om försvarsinsatser, är det möjligt att tänka sig att parterna vid behov i enlighet med artikel 54 (b) i Wienkonventionen om traktaträtten skulle kunna avtala om precisering eller ändring av dem. Detta förutsätter dock att samtliga parter är enhälliga, och ändringarna får inte påverka överenskommelsens syfte och mål.

Att säga upp Ålandskonventionen förefaller inte vara möjligt. I konventionen ingår inte bestämmelser om uppsägning och av bestämmelserna i artikel 8, enligt vilka konventionen förblir i kraft vilka förändringar som än sker i situationen i Östersjön, kan man dra den slutsatsen, att parterna inte hade för avsikt att tillåta uppsägning av konventionen. Konventionens karaktär av ett led i Nationernas förbunds mer omfattande Ålandslösning talar inte heller för tanken att en part i konventionen utan särskild grund kunde säga upp den. Dessutom kan det bedömas att artikel 8 också utesluter åberopande av en fundamental förändring av omständigheter. Av betydelse är också att Finland konsekvent genom sin egen verksamhet, såväl vid genomförandet av konventionen som bland annat vid anslutningen till EU och Nato och i samband med undertecknandet och ratificeringen av FN:s havsrättskonvention, har bekräftat den fortsatta giltigheten för och relevansen av Ålandskonventionen.

Det bilaterala fördraget mellan Finland och Ryssland från år 1940, det s.k. Moskvafördraget, är en del av den helhet som gäller Ålands demilitarisering och konsekvenserna av en uppsägning av fördraget skulle kunna sträcka sig utöver enbart de bilaterala relationerna mellan Finland och Ryssland. Denna utvidgade räckvidd framhävs av att bestämmelsen om Ålands demilitariserade status ”i enlighet med nu rådande sakläge” 34 Utrikesministeriets publikationer 2023:19 bekräftades i fredsfördraget i Paris 1947. Bestämmelsen anses gälla både Ålandskonventionen och Moskvafördraget. År 1992 bekräftade Finland och Ryssland att fördraget fortfarande är i kraft i de finsk-ryska relationerna.

Den rättsliga ställningen för det ryska konsulatet i Mariehamn grundar sig på artikel 3 i Moskvafördraget. I samma artikel föreskrivs det också om den övervakningsuppgift som konsulatet har. För att avbryta eller dra in övervakningsuppgiften förutsätts en uppsägning eller suspension av artikel 3. Detta å sin sida skulle förutsätta att artikel 3 som gäller konsulatet kan avskiljas från resten av fördraget – vilket inte är givet – och att det finns adekvata grunder för en uppsägning eller suspension. Sådana grunder kunde vara en fundamental förändring av omständigheter eller ett väsentligt brott mot fördraget, men det är inte uppenbart att de stränga villkoren för tillämpningen av dem skulle uppfyllas i någotdera fallet. Dessutom bör det noteras att ovannämnda grunder inte ger någon stat rätt att ensidigt frigöra sig från sina avtalsförpliktelser, utan förutsätter att en samrådsprocess inleds mellan avtalsparterna. I utredningen kommer man fram till att traktaträtten i nuläget inte erbjuder ett rättsligt säkert och obestridligt sätt att säga upp eller suspendera artikel 3 i Moskvafördraget som gäller konsulatet.

Motåtgärder som är förenliga med allmän folkrätt står till förfogande som svar på en rättskränkning som riktas mot en stat. Användningen av motåtgärder är förenad med större prövningsfrihet än vid avtalsförfarande, men utgör samtidigt också en större risk. Den stat som vidtar motåtgärder är ensam ansvarig för att alla villkor som gäller motåtgärder uppfylls.

Utgångspunkten för och ett väsentligt villkor för motåtgärder är att en handling som strider mot folkrätt har begåtts mot staten. En handling som inte är rättsstridig utan endast ovänlig berättigar inte till motåtgärder. Ett annat väsentligt villkor är att motåtgärderna är tillfälliga till sin natur. Fullgörande av en förpliktelse kan suspenderas endast tillfälligt tills den stat som är ansvarig för rättskränkningen har avstått sin rättsstridiga verksamhet och ersatt eventuell skada som den orsakat. Att suspendera artikel 3 i Moskvafördraget om konsulatet som motåtgärd är möjligt endast om ovannämnda och övriga tillämpliga villkor som gäller motåtgärder uppfylls. En suspension skulle också innebära ett avbrott i konsulatets övervakningsfunktion. Suspensionen skulle kunna fortsätta tills den rättskränkning som riktas mot Finland upphör och ett eventuellt ersättningsansvar förverkligas”

Länk till hela rapporten här.