Egentligen hade Andreas Skogberg tänkt bli mäklare. Som yngre var han väldigt intresserad av mäklaryrket och köpte sin första egna lägenhet redan i gymnasiet. Sista året i Ålands handelsläroverk sökte han sommarjobb hos Citymäklaren, och blev kvar där i nästan tre år. Men i bakgrunden låg en annan barndomsdröm och grodde, och till sist hade den växt sig så stark att den inte gick att ignorera längre.

– En dröm har ju alltid varit att jobba offshore, i alla fall sedan jag gick elektrikerutbildningen vid Ålands yrkesskola som jag gick innan handelslinjen. Och offshore var ju målet att bli borrare på en oljerigg. Så när en utbildning på Norweigan Drilling Academy dök upp valde jag att söka.

Det efterlängtade samtalet

Utbildningen gav den grundutbildning som norska sektorn kräver att man ska ha för att få jobba vid deras oljeriggar. Men den var långt ifrån gratis och Andreas fick betala ur egen ficka. Det var en stor investering men han kände sig trygg med sitt beslut.

– Riskerar man inget så vinner man inget, så är det ju i livet.

Efter åtta månader var utbildningen avklarad och Andreas började jobba som elektriker i Norge medan han frenetiskt kontaktade olika företag inom oljebranschen för att söka jobb och visa sitt intresse. Det var en process som gick i motvind. Han fick väldigt lite svar, och överlag var det svårt att få kontakt med bolagen. Men en dag vände vinden, tack vare hjälp på vägen.

– Fredrik Pettersson som är inom samma bransch tog jag under sina vingar och hjälpte mig vidare. Han såg till att mina papper hamnade på bordet hos Peter Häggblom i Singapore. Jag är tacksam för förtroendet och möjligheten dessa grabbar givit mig. Två veckor senare ringde telefonen. Det var ett konstigt satellitnummer så man funderade ju lite innan jag vågade svara.

Men det var tur att han var modig nog att svara.

– Det var samtalet jag längtat efter så länge! Jag fick en förfrågan om ett jobb som elektriker vid en oljerigg i Azerbajdzjan.

Han fick en dag på sig att fundera, och ringde direkt hem till flickvännen, och nuvarande frun, Marie Skogberg.

– Hon har varit otroligt stöttande från första stund. Från att jag fick idén om att gå utbildningen, då vi just hade träffats, har hon velat att jag ska följa mina drömmar. Det är otroligt viktigt att man har det stödet när man ska ge sig ut i världen.

Andreas tackade ja, och med stöd från bland annat branschkollegan Johan Donning som orkade lyssna på alla tusen och frågor och hjälpte med att få ihop allt det praktiska, satt han två veckor senare på väg ner till ett okänt land utan att veta vad han egentligen skulle förvänta sig när han väl kom fram. Det var en stor omställning, och mycket att ta in och lära sig. Vikten av säkerhet var A och O, och Andreas hade från dag ett stor respekt för att varje säkerhetsanvisning skulle följas.

– Jag har varit med och sett fruktansvärda olyckor, men tack och lov har det varit väldigt få. Det är inte en farlig bransch om allt går rätt till in i minsta detalj. Men misstag sker, hur noga man än är. Så är det ju överallt.

Men planen om att bli borrare på oljeriggen lade Andreas rätt snabbt på hyllan.

– Redan första turen ner insåg jag att man måste vara en tuffing på riktigt för att klara av att jobba som borrare där ute. Det var verkligen de riktigt tuffa grabbarna som arbetade på borrdäck.

Andreas skrattar gott och länge åt insikten att han inte kunde platsade i den kategorin.

– Jag insåg snabbt att elektriker nog var väldigt bra för mig att hålla mig till.

Ville komma hem

Andreas blev kvar i Azerbajdzjan i et och ett halvt år. Han jobbade oftast i en månad varvat med en månad hemma. Under tiden föddes hans första barn, dottern Stella, och Andreas är tacksam och glad att han var hemma och varken missade förlossningen eller hemkomsten med den nyfödda skatten. När han ser tillbaka på tiden borta hemifrån är han tacksam över dagens teknologi som gjort det möjligt att alltid ha familjen med sig i bakfickan.

– Självklart är det inte samma sak som att vara närvarande fysiskt, men om man ser hur männen på sjön hade det förr i tiden är det ju väldigt mycket lättare att vara borta hemifrån i dag, och kunna ta del av allt som händer ändå. Nu kan man ringas med FaceTime varje kväll, skicka bilder och videoklipp och sådant som gör att man är mer delaktig i vardagen hemma.

Efter Azerbajdzjan reste han runt på olika oljeriggar runtom i världen. Bland annat Asien, USA och Nordsjön har varit hans arbetsplatser. Men till sist landade han på ett längre kontrakt i Brunei.

– Det var då jag började fundera på att komma hem igen. Vårt andra barn var på väg och jag var trött på jobbet. Levnadsförhållandena ute på oljeriggarna är inte alltid jättebra, men i Brunei var det fruktansvärt. Till middag kunde vi få torrt vitt ris och fisk som såg ut att ha blivit kvar när katten ätit klart. Jag har alltid varit en som finner mig själv i konstiga situationer där jag måste fundera på hur jag hamnade där, och vad gör jag nu. Men tiden i Brunei fick mig att inse att jag ville jobba hemma ett tag, efter sex år offshore.

Ett sabbatsår blev ett hus

Ett jobb som lockade på hemmaplan dök upp, men Andreas hann knapp börja innan pandemin slog till och projektet han anställts för lades på is. Men Andreas är inte den som blir kvar och hänger läpp när saker inte går som det var tänkt. I stället bestämde han sig för att ta ett sabbatsår för att börja bygga familjens hus. Tomten hade de fått i ett arvsskifte efter hans bortgångna pappa, och blev en naturlig plats att slå sig till ro på. Själva huset ritade Andreas själv med inspiration från andra hus som paret gillade. När det var dags för spaden i marken och att sätta i gång tog han hjälp av sin morbror Ove Holmström som fanns med under hela byggtiden.

– Jag fick lära mig väldigt mycket olika knep längs vägen, och utan honom hade jag aldrig fått ihop det.

Andreas skrattar medan han återberättar allt som inte gick helt enligt ursprungsplanen, men ser varje avsteg som en lärdom.

– Det tog 18 månader, och man kan väl säga att det är 99 procent klart.

När huset stod färdigt och familjen hade flyttat in var planen att Andreas skulle söka sig tillbaka till offshore, men livet tog en annan sväng när han en dag blev kontaktad av en före detta kollega som undrade vad hans planer framåt var.

– Det ledde till ett möte med vd:n för företaget Emarine som han jobbade på, och i dag är jag key account manager där. En sväng i karriären jag inte hade trott att jag skulle ta, men som jag är mer än tacksam att jag tog.

Företaget jobbar med energioptimering för olika typer av färjor och fartyg genom att leta sätt för rederier att spara in bränsle på.

– Kompetensen i företaget är extremt hög och jag lär mig något nytt varje dag. Man blir mer än väl omhändertagen, och alla hjälper varandra framåt. Vi måste jobba aktivt med att få fler arbetsplatser som Emarine på Åland. Heja bra bolag!

Hittat sin plats

Att jobba offshore igen är ingenting Andreas tänker på i dag.

– Det är inte en omöjlighet, men det är heller ingenting jag ser inom en snar framtid. Jag har det jättebra på min arbetsplats, och har svårt att tro att det skulle bli bättre någon annanstans.

Att även få vara hemma varje kväll och varje helg är en stor fördel. Även om jobbet han har nu för med sig en del arbetsresor, känner Andreas ändå en starkare närvaro nu.

– Visst jobbar jag mycket, men jag försöker även få in så mycket familjetid som det bara går. Just nu är vi inne på fyrhjulingspicknick, där vi tar våra fyrhjulingar och kör runt och letar ställen att fika på. Och jag får äta middag med min familj varje kväll, ha fredagsmys och fixa på huset.

Andreas har även tagit upp sitt stora intresse volleyboll och tränar nu varje måndag kväll. Han har även kunnat investera i laget genom sitt eget företag, något han är väldigt tacksam över. Det han nu njuter av är en mer normal vardag.

– Mest njuter jag av att se barnen växa upp. Det är otroligt roligt att få följa dem och se dem bli större och egna små individer. Jag är lyckligt lottad!