Att det var arkitekt Daniel Andersson skulle bli när han blev stor var inte alltid en självklarhet. Som yngre hade Daniel målet inställt på att bli snickare, precis som sin far. Intresset för tekniska lösningar har funnits med sedan tonåren. Efter högstadiet föll därför valet på att fortsätta vidare till yrkesskolans bygglinje, där han började intressera sig för hus och miljöer. Han trivdes väldigt bra med det praktiska arbetet, och fortsatte arbeta som snickare några år efter avslutad utbildning. Men det dröjde inte länge innan det började klia i fingrarna, och Daniel var redo för nästa steg.

– Jag sökte mig vidare till ingenjörsstudier i Finland, men valde att avbryta. I stället blev det arkitektur- och teknikutbildning i Jönköping.

Genom utbildningen åkte han på ett utbytesår till Mexiko där han studerade arkitektur, och han varvade ett fartfyllt liv med somrar hemma på Åland.

– Jag har egentligen inte bott på samma plats i mer än ett års tid sedan jag började studierna. Förutom nu, säger Daniel.

Vidare mot Österrike

Efter avslutade studier hamnade Daniel i Göteborg och två år senare tog han sig vidare till Österrike. Han hade en god vän som bodde där, och när en öppning på en lokal arkitektbyrå dök upp tog Daniel chansen och sökte platsen. Kontorsspråket var tyska, något Daniel inte behärskade när han flyttade dit.

– Jag lärde mig allt eftersom, ord för ord, säger han och skrattar.

Arbetet innebar mest bostadskomplex, men Daniel fascinerades av landets arkitektur på flertal plan.

– Österrike bjuder på många olika strömningar och olika typer av stilar och inriktningar. Det är en väldigt mångsidig arkitektur som är spännande.

Efter ett år i Österrike kände Daniel att det var dags att studera vidare.

– Jag tycker om att plugga och har haft ett driv att vidareutbilda mig. Men så var inte alltid fallet. I högstadiet var jag väldigt skoltrött, och upplevdes nog av min omgivning som busig och vild. Däremot har jag alltid varit intresserad av kunskap och att förkovra mig.

Han kom in på en ettårig arkitektur- och urbanismutbildning i Stockholm, och flyttlasset gick till den svenska huvudstaden. Även denna utbildning försatte honom på resande fot.

– Året innebar mycket fältstudier i Indien. Det var både givande och lärorikt.

Lär genom livet

Nu är Daniel dock relativt säker på att han har pluggat klart. I alla fall när det gäller att sitta i skolbänken.

– Man fortsätter att lära sig livet ut och utvecklas som människa. Det blir man aldrig färdig med. Man blir heller aldrig en fulländad arkitekt. En arkitekt är en problemlösare i mångt och mycket, och varje nytt problem är unikt och för med sig en ny lärdom när man väl har löst det.

Att han har valt rätt yrke tvivlar han inte på. Hans yrke är lika mycket en hobby som det är ett jobb.

– Jag drivs av hur saker kan se fina ut och ändå fungera praktiskt. Jag vill rita saker som inte bara är vackert för ögat, men som även fungerar. Det gäller att alltid ha underbyggda argument i processen, att förstå hur en byggnad fungerar samtidigt som man ser hur den upplevs av ögat.

Hemma igen

Sedan fem år tillbaka bor Daniel och hans familj i Mariehamn. För Daniel är det tryggt att ha återvänt hem igen, och han är tacksam över att barnen får växa upp med allt det Åland har att erbjuda.

– Det var dags att släppa taget om Stockholm. Andra barnet var på väg och vi såg framemot en lugnare vardag. Det är tryggt här, och man vet vad man kan förvänta sig. Det är en lugn miljö. Åland har alltid varit som en fallskärm, man kan ge sig ut i världen och pröva sina vingar och man vet att man alltid kan falla tillbaka hit. Det gör kanske att man vågar lite mer.

Han jobbar nu som arkitekt vid Landskapets fastighetsverk där han har ett övergripande ansvar för gestaltning av de byggnader och miljöer som fastighetsverket förvaltar. Han driver stora som små projekt – från skiss till inflyttning, ett arbete som han beskriver som mångsidigt och som aldrig blir tråkigt. I arbetet ingår även ett stort ansvar i att bevara kulturvärden och skapa nya för framtiden.

– Det är ett spännande jobb, med ett väldigt stort ansvar. Jag får vara med och bidra till att skapa ett bättre samhälle, och det är viktigt för mig. Ena dagen kan det vara renovering av ett omklädningsrum i en skola och andra dagen något långt ute på en ö i skärgården.

Under sina år på fastighetsverket har Daniel hunnit med många spännande projekt. Bland annat att både rita och ansvara för arkitekturen vid bygget av Bomarsunds besökscenter, och nu är han aktuell med uppgraderingen av Självstyrelseparken.

– Det är små saker som kan göras för att skapa förändring och därmed förhoppningsvis locka folk att använda parken mer. Det är roligt att vara en del av det.

Utlopp för kreativiteten

När tid finns ritar Daniel gärna även projekt för privatpersoner, något som i dag endast är en bisyssla på fritiden – men något han väldigt gärna gör.

– I projekten till privatpersoner kan kreativiteten komma fram på ett annat sätt, och jag får utlopp för den formen av kreativitet. Jag får komma familjen i fråga väldigt nära, och skapa skräddarsydda lösningar för just deras unika önskningar och behov. Det är en fin känsla.

Som arkitekt ser han sig själv som en betraktare. Vad gäller hans personliga stil har han svårt att sätta fingret på det.

– Arkitektur går i trender, och eftersom varje projekt har sina unika lösningar är det sällan något i ritningarna som alltid återkommer.

På ett personligt plan har han en passion som dock består.

– Jag drivs av Mariehamns utveckling, att få vara med och skapa en levande stad där människor använder det offentliga rummet och faktiskt vistas där.

Alltid något att göra

Daniel och hans fru har i dag tagit över Daniels föräldrahem i Mariehamn. Han beskriver huset som ett klassiskt 60-talshus, och paret valde att göra om i princip allt.

– I ett år fick vi bo in oss och fundera på hur vi ville ha det. Sedan flyttade vi till en lägenhet på andra sidan stan medan vi lät blåsa ur hela huset. Vi lämnade egentligen bara ytterväggarna kvar.

Projektet anser han vara nästan färdigt, även om det alltid finns något kvar att göra då man renoverar ett hus. Till största delen har paret gjort det mesta själva. Att skapa åt sig själv var en annorlunda process om än väldigt lärorik.

– Denna gång var det ju min fru som var min kund, och det var spännande, säger han med glimten i ögat.

Att gå från att vara en ”södra Mariehamn-kille” till att tillfälligt bo i norra staden, där lägenheten de tillfälligt bodde i låg, såg han som en spännande upplevelse.

– Jag är ju uppväxt i huset, och välbekant med alla ljud. Hur det låter när bilar kör förbi, och vilken tid på dygnet det rör på sig i kvarteret. Men i lägenheten vi hyrde var det helt andra ljud. Man behövde inte kolla på klockan för att veta när den började närma sig halv åtta och köerna i rondellerna löpte långa.

Daniel skrattar och konstaterar att han är lite miljöskadad av sitt arbete.

Oändliga möjligheter

Daniel är övertygad om att han och familjen blir kvar på Åland.

– Min son går nu i samma skola som jag själv gick i. Det finns färdigt upptrampade spår, det är något väldigt tryggt i det.

Just nu fylls vardagen av jobb och småbarnsliv, något hans trivs väldigt bra med även om han ser framemot att kunna återuppta egna intressen som i dag har satts på paus.

– Jag har väldigt lätt för att dras med i saker, och provar gärna på något nytt. Men nu när jag inte jobbar är jag pappa med allt vad det medför.

Vad gäller framtiden väljer han att ofta ta livet som det kommer. Hans lugna framtoning matchar hans livsfilosofi.

– Jag brukar inte gilla att planera framåt så mycket, utan följer mer med och gillar läget. I stället för att tro att man har ett öde utstakat för sig väljer jag att följa med och njuter av vad framtiden har att erbjuda.

En sak är han dock säker på, han vill fortsätta skapa och förvalta det offentliga rummet på Åland.

– Det finns så mycket möjligheter till förbättringar och utveckling, men man måste våga satsa. Jag ser framemot allt som ännu finns kvar att göra, det är jättekul!