Erika Elfsberg drömde om att bli författare. Tidigt började hon skriva, främst poesi. Och hon tecknade och hon läste.

– Det var det enda jag gjorde. Jag till och med gick omkring och läste. Jag stekte plättar och läste, beskriver hon illustrativt tillvaron med en bok ständigt i sina händer.

– Jag trivdes rätt bra med att leka för mig själv, säger hon och berättar om uppväxten i Jomala med mamma Solveig, pappa Bror-Erik och lillebror John Elfsberg som har en intellektuell funktionsnedsättning. Hennes pappa dog i sviterna av cancer när Erika var elva år gammal.

När Erika gick i åttan och skulle välja praoplats ville hon till någon av de åländska lokaltidningarna. Det blev Nya Åland.

– Det var jätteroligt!

Erika studerade i Norrköping, vid Linköpings universitet.

– Kultur, samhälle och mediagestaltning. Ingen klassisk journalistutbildning. Jag trivdes jättebra, säger hon och kommer in på utbildningens bredd.Den rörde sig mellan allt från film och radio till utställningar.

Erika gjorde sin magisteruppsats då hon och en klasskompis var i Chiapas, i södra Mexiko, och gjorde en dokumentärfilm om urfolket där och deras kamp för sina rättigheter.

– Uppsatsen handlade om hur de använder internet för att sprida sitt budskap.

Det kunde mycket väl ha hänt att hon skulle ha blivit kvar i Sverige, men så träffade hon ålänningen Christer Boedeker som i sin tur studerade i Uppsala. Han började jobba på Åland och även Erika valde att flyttat tillbaka och fick jobb på Ålandstidningen, på annonsavdelningen. I två år jobbade hon där innan hon började jobba på redaktionen.

– Det var ett jätteroligt jobb. Mitt drömjobb. Det jag hade kämpat för.

Extrem smärta

När Erika fick barn kände hon att hon inte kunde tänka sig något annat arbete. Det var självklart att fortsättningsvis jobba på tidningen efter mammaledigheten, även om hon upplevde arbetet som stressigt. Planerna skulle dock grusas.

– Jag hade varit hemma med Måns ett och ett halvt år. Sedan fick jag en jobbig graviditet med Einar, säger hon om tiden då hon väntade yngsta sonen som nu är elva år.

Under graviditeten hade Erika yrsel och kunde bli sängliggande. Ryggvärken började med ett ryggskott och så trodde hon att hon hade fått foglossning och därigenom nervsmärtor. Efter förlossningen blev det extremt mycket värre. Det visade sig att hon hade drabbats av ett diskbråck under graviditeten. Först när hon kom till en läkare som misstänkte diskbråck stod detta sedan klart. Då hade hon gått med ryggsmärtan kanske ett år.

– Det var en extrem smärta. Jag kunde knappt stå upp. Jag hade jätteont och åt mycket mediciner. Efter en operation blev jag bra – i fyra månader. Sedan kom smärtan tillbaka, säger hon och nämner att det handlade om kronisk nervsmärta.

Något nytt diskbråck syntes hur som helst inte på röntgenbilderna.

– Det var ganska extremt. När det var som värst var jag tvungen att krypa till toaletten, säger hon och beskriver den mentala påfrestning den ständiga smärtan innebar och depressionen som följde.

– Mentalt så fixar man inte den sortens smärta. Jag hade så fruktansvärt ont alla dagar. Om jag stod upp fick jag ont efter 10-20 sekunder.

Erika hade svårt att lyfta eller byta blöjor på sin son.

– När han var nio-tio månader kunde jag inte lyfta honom alls. Jag kunde inte vara ensam med mina barn. Det var nog mycket tyngre, det att jag inte kunde ta hand om mina barn, än att inte kunna jobba.

Erika understryker hur glad och nöjd – och lyckligt lottad – hon är över sin familj.

– När det var så tufft fick Christer ta hand om mig och barnen, upplyser hon och lyfter också fram sin mamma och hennes man Peter sant Christers mamma Yrsa Boedeker. Och även andra släktingar och vänner. Ett viktigt kontaktnät.

Tänka i nya banor

Erika remitterades bland annat till rehab och till Uppsala smärtcentrum. Ingenting hjälpte. Visserligen kunde hon gå ute korta sträckor med hjälp av krycka, men behövde då stanna efter bara en alldeles kort distans. Hon blev isolerad. Hon rekommenderades inte heller att använda sig av rullstol med motiveringen att man då slutar röra på sig, att man blir i den. Av en läkare från privatsjukhuset Orton i Helsingfors, som även var anställd av ÅHS rehab möttes hon däremot av förståelse för behovet av rullstol. Vikten av den som hjälpmedel för att komma ut och bli mindre isolerad.

Erika hade dock vid det laget slutat tro på att något skulle hjälpa. När hon testade ACT, Acceptance and Commitment Training, upplevde hon den som jättebra.

– Lite som KBT men mer inriktad på kroniska sjukdomar. Man tänker i nya banor. Det tog säkert sex-sju år att släppa bitterheten.

Under några år var rullstolen oumbärlig. Fortfarande är den viktig i vissa situationer, som vid långa sträckor eller när hon reser. Det har också hänt att personer har mött Erika i hemmiljö då hon har kunnat röra sig utan hjälpmedel, för att nästa gång stöta på henne sittandes i rullstol.

– Alla som sitter i rullstol gör inte det hela tiden!

Nu har Erika en rullator som en viktig följeslagare. I den kan hon sätta sig och vila om hon behöver innan hon går vidare. Ibland har hon krycka. Det har onekligen inte varit lätt. En dos av skam har också drabbat henne. Samtidigt funderar hon över att jobbet är så nära förknippat med människovärdet. I åratal var hon sjukskriven och arbetslös eftersom hon inte fick rehabiliteringsstöd.

Började med yrkesrehabilitering

För ett par-tre år sedan började Erika ha mindre ont i ryggen och må bättre mentalt. Förändringen innebar att hon kunde röra sig mer, vilket i sin tur gjorde att hon mådde bättre. Det här möjliggjorde mer fysioterapi och en ökad dos träning. För två år sedan kunde hon också börja med yrkesrehabilitering.

Det var svårt att våga, det sticker hon inte under stol med. Efter utredning hos FPA blev det klart att hon inte kunde ha ett liknande jobb som tidigare, men att hon nog skulle klara av något annat.

– Jag hade kontakt med Ams. Det kändes lite hopplöst, men jag fick stöd därifrån. Och då kände jag att ”det går nog”.

Det tog tid. I april för ett år sedan fick hon plats för arbetsprövning på Rädda Barnen och jobbade bland annat med textbearbetning.

– Jag kom in i ett sent skede med deras alternativrapport till FN och nu arbetar jag med handikappförbundets alternativrapport, säger hon och berättar om hur arbetsprövning fungerar. Att man är sex månader på ett ställe, sex månader på ett annat.

Erika jobbade tre dagar i veckan och under vintern blev hon bättre och bättre. Hon kunde gå lite längre sträckor och till och med köra bil, säger hon och beskriver hur hon innan omöjligt hade kunnat sitta på en köksstol i långt över den timme som samtalet mellan oss pågår.

Nu har Erika kommit så pass långt att hon kan göra flera saker hon inte kunde tidigare, och hon har tagit sig in på arbetsmarknaden igen. Det verkar som att det hon drabbades av ändå var tillfälligt.

– Jag har haft tur!

Jobbar med rättigheter

Erika är nu projektanställd på Ålands Handikappförbund.

– Jag började också där med att arbetspröva oktober-mars.

Nu jobbar hon med att upplysa människor om att det finns hjälp att få. Att man har rättigheter – rätt att begära hjälp. Sedan början av mars jobbar hon med förbundets rättighetsutbildarprojekt som medför att informera och sprida kunskap om funktionsrättskonventionen som Finland antog 2016.

– Det här projektet började 2019.

Dessutom jobbar hon med ett nystartat projekt för förbundet, ”Ett Åland för alla”.

– Med att kartlägga tillgängligheten i kommunerna och se hur vi kan stöda dem för att få till konkreta förbättringar.

Stegvis har hon jobbat sig uppåt.

– Förbundet är en väldigt förstående arbetsplats. Jag jobbar inte fulltid. Men nu jobbar jag betydligt mer än för ett år sedan. Då jobbade jag tolv timmar i veckan. Det här året har det hänt mycket. Från oktober till nu har den stora förändringen skett.

Hon ger även en eloge till Ams som hon upplevde som stöttande.

– De förstod. Det var ett stort steg att komma till arbetsmarknaden. Jag tänkte för ett-två år sedan: hur ska jag hitta ett jobb där jag kan jobba hemifrån ett par timmar om dagen? För Rädda Barnen jobbade jag delvis hemifrån, eftersom jag inte var i det här skicket.

Kreativt skapande

Under den tid som Erika var deprimerad kunde hon i alla fall börja brodera i korsstygn. Sedan började hon virka och skapade en virkblogg. En blogg som fortfarande besöks varje dag. För fyra-fem år sedan började hon dessutom teckna igen.

– Det var ju pappas grej, säger hon om pappan som var konstnär och lärare på Ålands folkhögskola.

Tecknandet fanns dock där inom henne, men när hon mådde dåligt fungerade det inte.

– Jag bestämde mig för att nu ska jag bli bättre på det här. Man behöver vara envis för att lära sig teckna. Jag började rita porträtt med målet att de faktiskt liknar folk, säger hon leende och visar ett par inramade porträtt på väggen som hon har ritat av sönerna och inflikar att hon har ärvt den där envisheten av sin pappa.

Fortfarande finns smärtan där. Någon gång ibland en fruktansvärt sådan som kan vara kvällens alla timmar.

– Då kan jag känna: ”Oj, så här hade jag det förut, hela tiden”, säger hon och åskådliggör hur det var när hon fick magsjuka nyligen och den bidrog till en smärta i ryggen på en nivå som påminde henne om hur det var när det var som värst.

– Hur överlevde jag? Och utan att bli bitter och elak. Även om jag nog ju säkert var frustrerad ofta.

– Jag trodde aldrig att jag skulle komma tillbaka till samhället!