Vitalii Soroka föddes och växte upp i staden Smila, i centrala Ukraina. En stad med omkring 70.000 invånare. Han hade lätt för sig i skolan och höga betyg i folkskolan. Hans mormor var biologilärare.

– Hon lärde mig läsa och allting, berättar Vitalii.

– Sedan bytte jag skola och jobbade vid sidan av. I åttan och nian jobbade jag mycket extra.

Efter att Vitalii gått en treårig gymnasieutbildning till bilmekaniker och svarvare, gick han även en kurs på ett så kallat jordbrukslyceum. Efter det jobbade han i Danmark där han också hade varit på ett studentutbyte.

– Först på en ekogrisbondgård. Sedan på en mjölkgård, med kossor. Det tyckte jag bättre om.

Det var lite svårt att bekanta sig med människorna där, säger han om danskarna, samtidigt som uttrycker att det ändå var helt okej där. 2009 flyttade han tillbaka till Ukraina.

Jobb i Finland lockade

Där i Danmark blev en av hans bästa kompisar från Ukraina kvar, medan Vitalii återvände till hemlandet. Han hyrde en lägenhet och tillsammans med sin bror startade han ett eget företag i vilket de handlade med nötter och grönsaker.

– Vi kunde åka till södra Ukraina med matpotatis och komma tillbaka med andra grönsaker.

Samtidigt jobbade han parallellt som bilmekaniker.

– Det rullade på. Jag träffade min tidigare flickvän på nytt. Det var helt bra. Ett rikt ungdomsliv.

Men så hörde han från en kompis att det fanns jobb i Finland.

– Då tänkte jag: ”Jag provar det landet också”.

Han hade sett på kartan att Mariehamn låg nära Åbo. Någonstans insåg han att han inte visste riktigt vart han var på väg när han uppmanades av jobbförmedlaren att ta flyg via Stockholm.

Det här var 2011. Mellan augusti och december jobbade han på Åland. I december åkte han tillbaka till Ukraina med en bil som han hade köpt. Samtidigt berättar han om en del besvärliga händelser, då och senare genom åren. Om tråkiga upplevelser då han har känt sig utnyttjad av arbetsgivare, när överenskommelser inte har uppfyllts eller löner har uteblivit. Och om att han själv kan vara lite naiv.

Trivdes på Östergårds

Besöket i Ukraina över julen ledde till att han och hans flickvän Nadiia senare skulle bli föräldrar.

– Hon blev kvar i Ukraina. Nio månader senare, i september, föddes vår dotter.

Ett arbetserbjudande från Östergårds mjölkgård gjorde nämligen att han återvände till Åland. Där visade det sig att han skulle trivas ganska bra och Vitalii fortsatte att jobba där. Samtidigt hjälpte han sin bror att få jobb i Finland. Brodern fick jobb i Kouvola, på en mjölkgård, vilket ledde till att Vitalii behövde åka dit för att hjälpa honom och därmed även själv jobba där några månader. Men i slutet av november 2013 åkte han och brodern tillbaka till Ukraina och började igen med den verksamhet de tidigare hade haft tillsammans. När året gick över till 2014 hörde Ole Blomqvist på Östergårds av sig och frågade om Vitalii ville komma tillbaka och jobba där igen.

– Jag sade att ”det går inte”, men så gick jag med på att komma för en viss tid.

Vid ett Ålandsbesök samma år för Vitaliis flickvän Nadiia och dottern Karina visade det sig att de gillade Åland.

– Jag ställde frågan till migrationsverket – om hur jag kunde få hit dem – och fick reda på lönekravet. Då familjen hälsade på och gillade Åland förlängde jag kontraktet. Jag jobbade dubbelt i fem månader, från mars till augusti, för att få hit dem. Jag jobbade både på Östergårds och med på uppstarten av Haga kungsgård, och sökte visum för familjen och de kom hit.

När Vitalii ville lära sig svenska fick han möjlighet att studera på arbetsplatsen men gick också en språkkurs på heltid på Medis.

Det där första halvåret efter att Nadiia och Karina hade anlänt till Åland var dottern hemma men började sedan på dagis i Sund och lärde sig snabbt svenska, och den där osäkerheten som familjen hade känt det där första halvåret kring om de skulle stanna eller flytta tillbaka till Ukraina gav småningom vika. Nu har dottern precis gått klart fyran i Sunds skola och Nadiia jobbar på Södergårds i Ämnäs.

Bästa arbetsplatsen

2018 började Vitalii jobba på Fifax efter att ha blivit uppmanad att söka den lediga tjänsten som reparatör.

– De ordnade med allt och de betalade som man ska, och kollegorna vara bra, säger han och det framgår tydligt att hans tillit till människor i ett tidigare skede hade fått sig en törn.

– Jag vill utvecklas hela tiden.

För ett år sedan fick han tjänsten som verkmästare.

– Det är den bästa arbetsplatsen jag har haft på Åland! Jag trivs där, det går framåt. Odlingen är i gång och jag har de bästa kollegorna.

Det visar sig dock att Vitalii jobbar väldigt mycket och dessutom sover onödigt lite. Han vill hela tiden vidare. Vid sidan av jobbet på Fifax har han sin eget företag, V&D service Ab. Där sysslar han med allt mellan båtservice, småmaskinsservice och fastighetsservice. Den här försommarkvällen ska han byta vajern på en båt.

Skulle han studera i dag skulle han nog studera till ingenjör, inser han.

Vitalii är också aktiv inom Ålands flyktingförläggning sedan förra sommaren.

– Så här många glada kvinnor, kollegor, har jag inte träffat på Åland tidigare, säger han och beskriver den positivitet han känner där.

– Riktigt bra! Man ser hur de beter sig mot flyktingarna – som folk. Jag blir alltid glad när jag har pratat med dem.

Han hjälper till med allt från pappersarbete och tolkning till att ringa telefonsamtal. Vitalii blir känslosam när han pratar om när kriget i Ukraina började, när Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari förra året.

– Morsan hade flygbiljett från Kiev till Stockholm på morgonen, men hon ringde och berättade att kriget hade börjat. Hon var på väg till Kiev men svängde tillbaka. Jag bad henne ta grejerna och åka till Polen och sade att vi kommer och hämtar henne. Brorsan var här så vi åkte via Helsingfors till Polen på natten. Vi fick vänta på henne i Polen. Det tog två dagar innan hon kom till Polen och till gränsen. Vi passade på att hjälpa andra när vi var på plats, berättar han och inflikar att han har bekanta där som kunde hjälpa till.

Snart blev han även en del av Ukrainahjälpen på Åland, ledd av Monica von Frenckell.

– Hon ringde mig. Hon hade hört att jag var från Ukraina. De skulle åka dit med en buss och hon frågade om jag ville vara med.

Vitalii berättar om den turen, där ukrainare i sin tur kunde följa med upp på returen, och om allt praktiskt arrangemang kring detta.

– Vi lastade av förnödenheter och sedan träffade vi folk som skulle åka med oss tillbaka. Vi fyllde bussen med över 50 personer.

De hade kontakt med volontärer i Finland hur man hade gjort – en plan för att veta hur de skulle göra.

– Och vi hittade stödfamiljer, säger han och beskriver tillfället då de alla anlände till Åland och Stalldalen, berättar Vitalii och berättar om flyktingar som har kommit till Åland och om hur han har märkt att de börjat må mycket bättre sedan de har kommit till Åland.

– Deras liv har ändrats till det bättre. Jag märker skillnaden från första gången jag träffade de och när jag träffar de nu. Jag är tacksam för allt som folk hjälper till med här!

Fortsätter hjälpa ukrainare

Det har blivit fler insamlingar och hjälpsändningar.

– Jag håller på hela tiden och hjälper ukrainare, säger han och beskriver den tuffa situation som råder i området, och om hur han sedan nyår har samlat pengar och sponsorer för att hjälpa drabbade i Ukraina. Han lyfter fram privata donatorer och sponsorer, och hur han ibland häpnar över den givmildhet han har upplevt bland ålänningarna. Samtidigt är det väldigt tydligt att han egentligen inte känner något som helst behov av att synas eller uppmärksammas för detta.

Vitalii beskriver den ofattbara känslan av att det kan vara krig i ”nuvarande tid” då alla borde kunna prata och kommunicera med varandra. Och visst känner han en rädsla över hur det vore om han åkte till Ukraina för att hälsa på. Att inget skulle vara som det var tidigare.

– Folk har sett mycket dåliga saker förut, nu är det krig. Någon gång måste den svarta linjen för det där landet ta slut, säger han eftertänksamt.

Man vänjer sig vid kriget, säger han lakoniskt över en komplex fråga, men som en reflektion över de som bor kvar i Ukraina. Han berättar om sin mamma som numera bor på Åland, men som nyligen åkte tillbaka för att se till sin lägenhet och om hennes upplevelse av att grannarna inte längre reagerar med att bege sig till ett skyddsrum vid minsta angrepp.

– Varje minut kan slutet komma. Man kan dö själv när som helst när man är där.

Risk att återvända

Nu har Viitali inte varit i Ukraina sedan november 2021 då han hämtade sin bror och familj därifrån. Hjälper på plats gör han från den polska sidan och via kontakter där. Sedan december 2019 är han nämligen finsk medborgare. Därmed skulle ett besök i Ukraina, särskilt i dessa tider, innebära vissa risker.

Numera har Viitali ett jobb han trivs med och trevliga kollegor, som han säger. Och visst händer det emellanåt att hans familj upplever att han ägnar väldigt mycket tid åt att jobba och hjälpa människor i Ukraina och flyktingarna som har kommit till Åland. Förvisso bär han ändå med sig de jobbiga situationer han har upplevt på Åland och i Finland. I dag är han trots allt glad över att han orkade kämpa – att det var värt det. Nu har han dessutom fått se Åland och ålänningarnas vilja att hjälpa de drabbade i Ukraina.

– Att se hur folk här på Åland hjälper.

Vitalii har också funnit en riktigt god finländsk vän.

– Han har hjälpt mig så mycket, säger han och nämner den tacksamhet och uppskattning han känner över honom och där någonstans genomsyras värdet Vitalii lägger i att man visar respekt för andra människor. Själv har han också fått uppleva det motsatta.

Dessutom säger han:

– Jag har lärt mig på Åland, att alla är människor. Vi är över sju miljarder människor i världen. Alla är olika, men vi är alla människor!