Mycket vatten har runnit under broarna sedan Gunilla G. Nordlund som blyg ung tjej valde att utmana sin blyghet och inte bara jobba som au pair i Tyskland under ett år, utan därutöver utbilda sig till reseledare för att sedan jobba som det under fem års tid.

– Jag var verkligen jätteblyg när jag växte upp. Min dröm var att våga stå inför människor, minns Gunilla.

– Det var en jätteutmaning att gå reseledarutbildningen – på bred åländska medan alla andra pratade rikssvenska.

Som reseledare jobbade hon på Fritidsbuss Temaresor, och så småningom också för åländska Sundqvist Buss eftersom de anlitade reseledare från Fritidsbuss.

– På den vägen kom vi i kontakt och förstås tyckte jag att det var roligt att också få jobba med åländska resenärer och busschaufförer.

Det blev många turer till det finska insjösystemet och Sankt Petersburg. Senare blev det resor också till Samarkand, Nordkap och Mallorca.

– Något i mig tyckte att det var roligt. Inte många håller på i fem år.

Parallellt med jobbet som reseledare började Gunilla sedan studera till marknadsekonom i Stockholm. Under den tiden träffade hon Roger Nordlund som i sin tur studerade i Åbo. De beslöt sig för att ge Åland en chans och mötas på mitten. Gunilla som redan var i turistsvängen fick jobb som turistkonsulent på Ålands landskapsregering, på dåvarande byrån för turistärenden som senare övergick till att bli Ålands turistförbund. Hon stannade kvar och blev så småningom vd för turistförbundet

Började tidigt måla

Under alla år har kulturen på något sätt alltid funnits i Gunillas liv.

– Den har varit den röda tråden!

– Mamma hade alltid kreativa projekt på gång. Hon skrev rim och dikter när folk fyllde år, hon höll på med keramik och porslinsmålning, och hon sydde kläder. Jag hängde med henne på kurser. Vi var på konstföreningens sommarläger, bland annat på Silverskär och på Föglö. Det var jättespeciellt att få måla en vecka varje sommar. Det lade grunden för mig. Jag har alltid tyckt om att måla och har alltid haft ett behov av att få måla för mig själv. När jag var sju år och gick i första klass fick jag ett bildstipendium.

Just det där bildstipendiet var nog lite avgörande, funderar Gunilla. Förvisso har hon prövat på olika tekniker genom åren, men det är alltid akvarellmålning hon har återkommit till.

– Det är det som har varit roligast. Det är en ventil, säger hon om målningen, och sticker in att det är fint att likaledes ha det sedan när pensionstiden kommer.

Gunilla har varit med i olika utställningar med sina målningar, även om hon själv tonar ner det. Genom åren har Gunilla också studerat konstvetenskap vid Åbo Akademi och hon har gått kurser i grafisk design. Under åtta år jobbade hon dessutom med konst på Ålands konstmuseum, som utställningsplanerare på deltid.

– Då lärde jag mig jättemycket om konst och utställningar, säger hon och inflikar att hon även jobbade som biträdande konstintendent.

– Det var underbart!

Kaviar och hjärtstartare

Sedan 2004 har hon varit egenföretagare.

– I min egen firma har jag jobbat med kommunikation, pr och projektledning. Jag har njutit av att jobba digitalt med grafisk design, understryker hon.

2013 började Gunilla jobba för Carelian Caviar, med marknadsföring. Förvisso fanns odlingen i Varkaus, men företagsledning, försäljning och marknadsföring skedde från Åland.

– Vi satt på Köpmansgatan ända till coronan kom.

Coronapandemin innebar en begränsning i verksamheten som var beroende av snabba leveranser av en färskvara som kaviar.

– Det gick inte längre.

– Nu finns det en liten odling av störar på Åland, inflikar hon om den potentiella framtiden för kaviar.

Under tiden på Carelian Caviar jobbade hon halvtid för dem och halvtid med hjärtstartarprojektet på Åland som handlade om att marknadsföra hjärtstartarna. Att koordinera och informera.

– Det var häftigt, på så sätt att det knappt fanns hjärtstartare på Åland innan. Det var ett femårigt projekt. Sedan började jag på Ålands Handikappförbund.

Hon beskriver känslan av ett värdefullt arbete.

– Som världen ser ut i dag med överkonsumtion. Jag vill jobba med något som gör bra. Ett bättre samhälle för alla. Jag lärde mig jättemycket! Det bär jag med mig – i kulturen, i politiken. Alla människors lika värde. Många tycker att det är ett svårt område och är rädda för terminologin, att säga fel.

– Det är så mycket som skulle kunna bli bättre, säger hon och ger exempel som tillräckligt med ramper och entréer, för rullstolar och rullatorer. Samtidigt understryker hon att det självfallet handlar om så mycket mer än tillgänglighet och rättigheter för rörelsehindrade. Det kan lika mycket handla om detsamma för personer med till exempel nedsatt syn eller nedsatt hörsel.

Inspirerande utmaning

Nu känner Gunilla att det är väldigt inspirerande att pröva något nytt igen, vilket hon gör i och med jobbet som specialsakkunnig i kulturförvaltning på landskapets kulturbyrå. En nyinrättad tjänst hon tillträdde den första mars. Om att kliva av från Ålands handikappförbund, säger hon:

– Jag kände att ”nu har jag gjort det här i fem år – jag har gjort så mycket man kan”. Det blir en mognadsprocess. Det är stimulerande att få något nytt. Jag mår jättebra av förnyelse! Och det var väldigt lockande att få jobba med det här området som jag är jätteintresserad av. En positiv utmaning. Utvecklingen framåt. Just nu jobbar vi med den kulturpolitiska visionen.

Och Gunilla har, som sagt, på olika sätt haft kulturen som en röd tråd genom livet. Hon har bland annat verkat som ordförande i konstnämnden. En roll hon nu har klivit av. Kopplingarna har funnits där och det är för henne kända människor som jobbar på kulturbyrån.

– Jag visste att jag skulle trivas där.

Det hon tillika visste när hon sökte tjänsten var att den inte skulle bli exakt lika som när föregångaren, kulturchefen, Jan-Ole Lönnblad hade den under sina 31 år. Det här innebär att tjänsten inte är en chefstjänst och att Gunilla inte har något personalansvar.

– Det är jag glad för.

Efter den första veckan som främst innebar att sätta sig in i det administrativa, kom hon till nästa skede då hon började komma in i ärenden.

– Jag är uppfylld av jobbet och får energi av det!

Tennis och hundpromenader

Ända sedan tonåren har Gunilla spelat tennis, förutom under de åtta åren utanför Åland. Även döttrarna upptäckte tjusningen med tennis. Alla tre både tränar och tävlar i tennis och padel. Också Gunilla spelar padel.

– Det är också jätteroligt!

– För oss i familjen är tennisen den gemensamma nämnaren. Tennisen har berikat våra liv, massor. Det har varit så roligt att följa med dem, utvecklingen. Vi har också varit med på öspelen och följt dem, säger hon och betonar gemenskapen, det sociala.

– Man blir jättegoda vänner.

För övrigt går hon sina dagliga turer med hunden Nelah, en jaktlabrador.

– Vi tar rejäla promenader morgon och kväll

I övrigt menar hon att det i första hand är Rogers hund, men att de jämväl har sina egna rutiner.

– På helgen är hon min. På lördagsmorgnarna går vi via torget och på en entimmes runda. Vi går via djurbutiken och köper lördagsgodis. Lördagar och söndagar står hon och väntar på att vi ska gå ut.

Gunilla berättar om stugan i Lemland där de tillbringar hela somrarna. Där kan Nelah springa fritt.

– Hon behöver det. Hon har så mycket energi.

– Mamma och pappa byggde stugan 1965, vi ärvde den och har varit där i 20 års tid. Vi flyttar ut till midsommar och stannar tills i augusti. Vi har gjort en del smågrejer men velat behålla 60-talsstilen. Senaste sommar märkte vi att vi var tvungna att renovera, säger hon om upptäckten att där fanns en del som var ruttet och om den jobbiga känslan som först infann sig, men att hon och maken nu tänker att det var jättebra. Till sommaren blir det färdigt och samtidigt har stugan nu fått lite isolering.

Drömmen om syskon

Inför senaste Folkhälsans lucia var Gunilla ordförande i luciakommittén, året innan var hon viceordförande.

– Det är det närmaste lucia jag kommer för egen del, säger hon leende men flikar in att mellandottern Josefine ingick i luciagruppen för några år sedan och att det var en stark upplevelse.

– Det är så fina ungdomar som offrar så mycket av sin egen tid. Jag var enda barnet och, som sagt, väldigt blyg säger hon på nytt och minns att hon var mycket ensam som barn.

– Det var en het dröm att ha syskon. Mamma jobbade på färja och sålde i parfym. Pappa jobbade konstiga tider som radiotelegrafist. Men jag hade jämnåriga kompisar runtomkring. De tog hand om mig mycket. Då tänkte jag att om jag får barn – då ska jag göra allt för att de ska få syskon.

Och så blev det. Hon fick tre döttrar och nu har hon dessutom barnbarn. Två av döttrarna med familjer bor numera granngårds, berättar hon tacksamt och om hur självklart det har varit för döttrarna att flytta hem till Åland igen efter studier på annat håll.

Gunilla återknyter till hennes egna år utanför Åland och om hur hon i dag uppskattar att bo på Åland och på samma gång ha nära till så mycket.

– Om jag inte hade träffat Roger hade jag nog inte flyttat hem något mer. Men man blir ju så involverad i det här samhället.

–  Vi har Stockholm, Åbo och Helsingfors – kulturen och utbudet – så nära. Jag skulle inte njuta av Åland lika mycket om jag inte hade metroplerna så nära. Jag föredrar att bo på Åland och kunna röra mig ut …!