– Det är ett kall, säger Marie Prokupek om sitt arbete som veterinär.

Nyligen öppnade hon sin egen veterinärklinik i Mariehamn. Precis som tidigare kommer hon fortsättningsvis att ta emot patienter även i skärgården, med utgångspunkt hemma i Kumlinge.

Kliniken på Askuddsvägen i Mariehamn har öppet fyra dagar i veckan då Marie jobbar intensivt för att sedan vara ledig i tre dagar. I allt det här tog hon och maken Stefan Prokupek också ett beslut om att köpa ett hus i Hindersböle, ett renoveringsobjekt, istället för att ha en övernattningslägenhet.

Marie föddes i dåvarande Västtyskland och växte sedan upp på olika platser i Tyskland.

– Mina föräldrar älskade att flytta runt, konstaterar hon och berättar om olika platser på landet, mestadels kring Frankfurt.

När Marie var sju år gammal fick hon ett par undulater.

– Jag tyckte om att ta hand om något. Att ta ansvar, säger hon och beskriver hur hon uppskattar förhållandet till djur. Att man inte alltid behöver prata med dem, till skillnad mot med människor.

Marie hade det lätt i grundskolan, så pass att hon kunde skynda på studierna lite. Det var inte ovanligt att hon satt med egna uppgifter i skolan.

– Det är orättvis fördelat, säger hon ödmjukt om att födas med en förmåga att ha lätt för att lära, och tillägger att hon dessutom inte är särskilt bra på att göra som andra säger. Skolsystemet i Tyskland skulle hon dock inte vilja utsätta sina egna barn för. Hon saknar förhållningssättet att se individens behov där.

Veterinäryrket var en självklarhet för Marie Det fanns inget alternativ för henne. Eller egentligen stod valet länge mellan fysik och biomedicin.

– Atom eller djur, säger hon och skrattar.

Marie studerade till veterinär i staden Giessen i delstaten Hessen och blev klar 2010.

– Det var psykiskt hårt. Man lär sig gigantiska mängder och har en stor hög av prestation. Man ansvarar för liv och död. Det var en tuff studietid.

Att hon skulle specialisera sig på smådjur var också självklart. Egentligen ville hon hålla på med reptiler och exotiska djur, men hon visste också vad det skulle krävas av henne.

– Att efter en jättetuff studietid sedan jobba 24 timmar i dygnet, sju dagar i veckan på någon zoologisk gård.

Kumlinge av en slump

Efter att Marie och maken Stefan hade bott och arbetat i Wien under några år, tröttnade de på stadslivet och ville ut på landet. Dock var det väldigt dyrt att köpa ett hus med vettigt pendlingsavstånd in till den österrikiska huvudstaden. Marie pratar, fritt översatt, om speckbältet som omringar Wien och där bostadshusen just är så dyra.

 – Man måste en bit ifrån för att ha råd. Men längre ut på landet finns det ingenting. Verkligen ingenting, säger hon kring hur det skulle vara att bo längre ut på landet i Österrike.

Skulle de ändå ha satsat på att köpa ett hus med pendlingsavstånd hade de varit tvungna att jobba väldigt mycket. Ändå bar de på den där drömmen om att kunna bo på landet och hittade, av en slump, en österrikisk blogg om självförsörjande liv.

– Husägarna bodde i det hus vi nu bor i på Kumlinge. De är tyska. Där fanns en 15 minuters videofilm. Man hörde bara fågelkvitter och de egna fotstegen i gräset. Vi tittade säkert 100 gånger på den där filmen. Vi erbjöds att komma till Kumlinge över sommaren och bo gratis på deras Bed & Breakfast genom att jobba där.

Samtidigt fick Marie kontakt med Rosalie Palmer som då drev Smådjurskliniken i Godby. Det här var 2014 och paret bestämde sig för att stanna på Kumlinge och Marie började jobba som veterinär på Smådjurskliniken.

 – Vi hade två hundar och en katt. De stannade med mig när Stefan åkte till Wien och ordnade med våra saker. Vi hade ändå allt nedpackat där eftersom vi redan innan visste att vi behövde flytta ut ur vår lägenhet.

Stor kompetens

Att lära sig svenska var inte särskilt svårt för Marie.

– Det tog väl ett år innan jag kunde skriva journalerna själv Jag älskade att komma till jobbet här. Man är så långt framåt i Finland när det gäller veterinärvård. Den är mycket mer modern och har ett stort fokus på evidensbaserad medicin.

Hon lyfter fram den kompetens som hon upplever att finns hos veterinärerna på Åland. Kanske, säger hon, har det att göra med att man inte kan skicka iväg patienterna till någon annan klinik hur lätt som helst – så som det kan vara på en annan plats.

 – Därför måste man lära sig så mycket. Man är tvungen. Vi lär oss och vi pushar varandra.

Däremot tycker hon att det är svårt att förstå att det fortfarande är okej att avliva friska djur i Finland, till skillnad mot i exempelvis Tyskland. Hon kommer in på det här med djurskyddslagar och jämför Sverige, Finland och Åland, och att det i Sverige häpnadsväckande nog finns en paragraf som tillåter avlivning av hundvalpar under åtta dagars ålder genom slag i huvudet.

 – Djurskyddslagen i Schweiz är den mest djurvänliga, med mest detaljerade regler, konstaterar hon.

Den viktiga kommunikationen

Marie beskriver hur veterinäryrket har utvecklats och hur det för 30-40 år sedan fanns bara en sorts veterinär som kunde lite om allting.

 – Det är roligare att vara bra på någonting, tycker hon.

Själv vurmar hon extra för kardiologi och ultraljud.

 – Det är otroligt fascinerande. Att få små bilder av någonting och kunna skapa sig en bild av helheten i hjärnan.

Marie pratar om att det är som ett pussel man ska få ihop. Just nu väntar hon på den ultraljudsutrustning hon har beställt till sin klinik, men som har blivit försenad. Tills den har kommit använder hon sig av en begagnad apparat. Hon brinner verkligen för bilddiagnostik och ultraljudsdiagnostik. Fortsättningsvis intresserar hon sig alldeles särskilt för exotiska djur, i synnerhet fåglar och reptiler, men även kaniner och marsvin.

När Rosalie Palmer sålde sin klinik och ägarstrukturen därmed ändrades började Marie fundera över sina egna mål och sina obefintliga möjligheter att bli chef. Steget att starta upp sin egen klinik blev plötsligt kortare.

 – Det fanns inte så många alternativ, helt enkelt, säger hon om valet att öppna eget i Mariehamn och att målet ändå någonstans har varit det. I dag har man ändå kontakt med kollegor på andra sätt, säger hon om sociala medier och om möjligheten att ventilera saker med dem.

 – Och också för att det är roligt!

 – Under sommaren har jag jobbat på ett djursjukhus i Åbo. Att jobba med akutvård är påfrestande och emotionellt. 50 procent handlar om avlivning …

Marie vill gärna träffa folk och patienter igen och kanske få lite återkoppling, kanske se till att ett sår hon har sytt ihop har läkt fint. Den biten fick hon inte där. Kommunikationen är viktig för Marie. Att kunna hitta en bra balans mellan djurägarens önskemål och djurets bästa. Fortfarande tycker hon att det är lyxigt att jobba som veterinär.

 – Det är otroligt fascinerande att kroppen fungerar! Pusslet av livet som man ska få ihop. Det är mycket som går framåt i yrket.

Alltid en plan

Marie är en stor science fiction-fantast, det har hon alltid varit. Hon beskriver sig snarast som en nörd. Hon gillar det mesta inom science fiction och fantasy. Det här med att dyka in i en annan värld. Hon fascineras av framtiden och tänker sig att vi inte skulle behöva avliva djur för att få fram organ.

Hon har alltid en plan i livet. En femårsplan. Hon vill vara på väg någonstans. Tillsammans med maken skriver hon också ner de gemensamma planerna, och har dessutom alltid en plan b.

 – Vi älskar att tänka igenom allt 15 gånger och väger allt, för och emot. Vi är väldigt lika, Stefan och jag. Olika också. Men våra grundtankar är lika.

Och ja, hon skriver listor också. Samtidigt uttrycker hon återigen tacksamheten över att få göra det man vill – att ha val och att vara friska.

 – Vi har utbildat oss till det vi vill och jobbar med det. Vi har mål och vi kämpar mot dem. Vi har haft tur. Jag är medveten om det!

Just nu har hon inte så många krav på hur avkopplingen ser ut, menar hon.

 – Man får ta det man får. Jag kan vara glad över att ligga 50 sekunder på soffan utan att något barn sitter på mitt huvud. Jag läser också otroligt mycket, särskilt fantasyböcker. Eller alla möjliga böcker – men inte deckare! Och jag gillar att spela brädspel.

 – Vi odlar mycket i vår trädgård och pressar vår egen äppeljuice. Vi älskar att göra saker från scratch.

Förutom en hund har de också egna höns, en tupp och mängder av bin.

 – Sedan 2015. De var en viktig del av vår femårsplan. Det är jättekul och fascinerande hur de kommunicerar med varandra.

Så värst mycket utrymme för att resa finns det inte heller för tillfället, men familjen reser utan att resa tack vare att de är med i Workaway som erbjuder människor att komma och bo hos dem för mat och husrum. På så sätt får de ändå träffa folk från olika delar av världen och ta del av deras matkultur.

 – Men vi älskar att resa. Då har vi också en detaljerad plan och skriver listor i förväg, säger hon småleende.

Hemma i Kumlinge finns också dykarutrustningen som väntar på att någon gång få komma till användning igen.

 – Det finns så mycket vrak här. Och så håller vi på med geocaching. Det är lite nördigt det också!