Ariel Krukower föddes i Buenos Aires, Argentinas huvudstad. Men i tidiga tonåren flyttade familjen vidare till Israel. Ariels föräldrar hade bott där innan de fick barn, och med sina judiska rötter kände de att de ville återvända till landet för att bo i en kibbutz.

När Ariel börjar berätta om livet i kibbutzen upptäcker han snabbt att jag sitter framför honom med en komplett okunnighet om vad detta är, och utan att jag behöver uttala min okunskap berättar han informativ om livet i denna samhällsform.

– Det finns kibbutzer i olika storlekar, den vi bodde i hade ungefär 600 medlemmar. Det är ett samhälle som bygger på socialistiska principer. Man använder inte pengar, utan använder i stället en form av poängsystem. En kibbutz har ofta stora fält där man producerar egen mat och även säljer mycket. Där jag bodde fanns stora fabriker som tillverkar bland annat bevattningsrör som säljs i hela världen.

Min frågande blick måste lysa starkare än solen, för Ariel skrattar till innan han fortsätter att berätta.

– Det här var väldigt stort på 80-talet, att människor flyttade till kibbutzer för att uppleva idén med denna livsstil. Min exfru, som kommer från Åland, och jag träffades där. Hon hade rest dit frivilligt för att testa på livet där. I dag har principerna ändrat lite, men när jag bodde där blev man endast tilldelad riktiga pengar om man ville åka in till stan för att handla något.

Ariels föräldrar lämnade samhället efter ett par år, medan Ariel valde att stanna kvar.

– Jag gillade det jättemycket, men jag var bara en ungdom som inte visste så mycket om livet. Men det var givande att se att det går hur bra som helst att leva utan pengar.

Mycket kvar att se

Efter tio år i Israel kände Ariel en längtan efter att lämna vardagen och uppleva världen. Tillsammans med sin dåvarande fru lämnade han kibbutzen för att ge sig iväg ut i världen. Det resulterade i att Ariel spenderade nästan tio år av sitt liv på resande fot. Med en gissning mellan tummen och pekfingret tippar han på att han besökt hälften av världens alla länder.

– Det finns en halva kvar att besöka, säger han och skrattar. Bland annat finns det mycket kvar att se i Afrika.

Att han nyligen blivit pappa till tvillingar är ingenting han ser som ett hinder från att fortsätta upptäcka världen.

– Min sambo älskar också att resa, och tanken har alltid varit att ta dem med när det blir passligt. Det kanske inte blir samma sorts resor som innan barn, men det blir nog lika bra ändå.

Under tiden Ariel levde i sin resväska hittade han på alla möjliga tänkbara sätt att tjäna ihop pengar på. Bland annat spenderade han ett år i Australien där han åkte runt i landet och sålde tavlor från dörr till dörr.

– Och i Japan sålde jag smycken på gatan.

Ariel har en beundransvärd förmåga att berätta om sina väldigt spännande äventyr, samtidigt som han får allt att låta så enkelt och avslappnat. Vi pratar en stund om steget som man måste ta för att lämna den trygga vardagen hemma och leva som en backpacker.

– Man måste helt enkelt bara våga och inte vara rädd. Man måste tro på att allt fixar sig längs vägen. Det har jag alltid gjort, och det har alltid fixat sig. När man väl är i väg blir det en livsstil att resa runt. Man anpassar sig och man lär sig väldigt mycket om hur och vad man ska göra för att kunna fortsätta resandet.

Att resandet varade i hela tio år är han inte förvånad över nu när han ser tillbaka.

– Jag hade alltid känt en längtan att få resa efter skolan. Men jag hade inte planerat att resa så mycket som det blev, det bara blev så. Man blir lätt intagen av det livet. Man jobbar, sparar och reser – och sedan går det bara på repeat och man vill se och upptäcka mer och mer.

Dags för en förändring

En dag kände Ariel att livet på resande fot inte lockade lika mycket längre.

– Det var tillräckligt, helt enkelt. Man har inget hem när man lever så som vi gjorde, och all tid går åt till att jobba och spara för att kunna fortsätta. Det var bra då, under den tiden i livet. Man jag kände att jag ville fortsätta studera, göra något intressant av mitt liv.

Ariel kände en längtan efter att göra något annat, och det föll sig väldigt naturligt att söka sig mot en utbildning inom arkitektur. Hela livet har han ritat och tecknat, och alla resor till olika länder hade väckt ett stort intresse för byggnader av olika slag.

– Jag har alltid varit väldigt bra på matte och fysik, och jag testade på arkitektur en gång när en lärare i högstadiet ville att jag skulle testa att göra ett skolarbete inom det området. Det var roligt, så valet att studera arkitektur låg alltid nära till hands.

Men att börja studera krävde att slå sig till ro på en och samma plats i några år framåt. Det gällde att hitta rätt plats. Ariel hörde runt gällande arkitektutbildningar, och det blev slutligen universitetet i den spanska staden Granada som lockade mest. Hans dåvarande fru kom med, och efter några år föddes parets gemensamma dotter.

– Jag var 27 när jag bestämde mig för att börja studera igen, och 32 år när jag väl började. Så det tog en stund, och jag var väl inte direkt jätteung när jag började mina studier. Men jag skulle inte göra någonting annorlunda. Jag har inte missat någonting!

Ytterligare en talang

I dag har Ariel bott 14 år på Åland och trivs väldigt bra. Han jobbar som egen företagare inom arkitektur, men har på senare år även lagt till ytterligare en sträng på sin talanglyra. Ariel har utbildat sig till terapeutisk massör och ger massage via Skönhetsmagasinet.

– Jag har alltid masserat vänner och familj. Min judotränare lärde mig som barn, och sedan har jag fortsatt. När det var lite mindre arkitekturjobb ett tag valde jag att gå en utbildning i Stockholm. Det är roligt, jag tycker mycket om det. Jag får mer och mer jobb, och det är roligt att få återkommande kunder.

Det går inte att inte bli tagen av det lugn som Ariel utstrålar. Även tonläget i hans röst vittnar om samma sak.

– Jag är väldigt lugn och väldigt glad i livet. Men jag tror att erfarenheten från livet på resande fot, och tilliten till att allt fixar sig, gör att man blir lugnare som person. Det blir ofta bättre då man inte planerar allt för mycket, utan litar på att det ordnar sig ändå. Jag tar livet som det kommer, och blir därför sällan stressad.

Ariels lugna och till synes väldigt trygga livsfilosofi går hand i hand med hans nyfunna kärlek till yogan. Med en sambo som är yogainstruktör har yogan på ett naturligt sätt blivit en självklar del av hans vardag.

– Jag försöker att få in yoga åtminstone en gång i veckan. Det gör mig gott, och jag tycker mycket om det.

Att vara flexibel

Det är dock inte bara på yogamattan som Ariel har hittat sin plats. Så länge han kan minnas har han tränat judo, och han tävlade även mycket inom sporten som ung. Livet på resande fot krävde dock ett avbrott från judon, men Ariel är tacksam att han underhöll grunderna med annan fysträning. I dag har han dock hittat tillbaka till sporten och är nu judotränare till den avancerade barngruppen vid Ålands judoklubb.

– Jag försöker att dra två träningar i veckan, beroende på hur livet i övrigt ser ut. Men det är väldigt roligt. Principen i judon är viktig för mig. Filosofin, och att man ska vara mjuk och flexibel. Man måste även kunna anpassa sig, mot sin motståndare och sig själv, och det passar mig. Anpassa mig har jag gjort mycket av i mitt liv.

Men med tvillingar på några månader hemma inser Ariel att man inte kan hinna med allt. Även om småbarnslivet är utmanande väljer han ändå att se på det med positiv anda.

– Både jag och min sambo sov väldigt lite även innan småbarn, vi sover inte så mycket. Jag har alltid varit en nattmänniska och jobbar bäst på kvällen och natten. Visst är man trött med två så små i huset, men det är väldigt roligt också.

För tillfället letar familjen efter ett större hus. Med dottern som inrett källaren till sitt krypin och bara två sovrum till övers behövs det inom kort mer utrymme för alla.

– Vi har inte hittat det än, men det kommer. Det löser sig, säger han med glimten i ögat.

Och jag lämnar vår pratstund med en övertygande tillit till just det – allt löser sig.