Chris Waldron är en tidsoptimist som gärna tävlar med sig själv. Han är Head pro i Ålands Golfklubb och förutom att vara instruktör driver han klubbens golfklubb och range. Golfen kom in rätt sent i hans liv – först i 14-årsåldern. Allt började med att han ville ha ett jobb och gick till golfklubben i uppväxtens Midlands i England och frågade efter jobb.

– Det var en pro, Brian Mudge, som kom till skolan och undervisade och då väcktes tanken. Jag och en kompis fick som jobb att plocka bollar. Vi plockade för snabbt så han sänkte timlönen, berättar Chris och fortsätter leende:

– Jag har inte utvecklats. Jag plockar fortfarande bollar!

Chris pappa var fotbollsspelare i Doncasters B-lag.

– Han var målvakt, tränare och manager hela sitt liv, tills han var närmare 70 år gammal. Då började han med karate.

Pappans fotbollsspelande och engagemang påverkade även Chris att börja spela fotboll.

– Jag spelade inte dåligt, men heller inte superbra, säger han ödmjukt.

Dessutom var Chris väldigt, väldigt blyg som liten.

– Och i fotboll måste man våga stå på sig och ta plats.

– Från mamma fick jag min kreativa sida. Hon ritade små ansikten överallt, minns han.

Tryggt och roligt

Chris gillar att skoja och uppfattas nog som väldigt glad, men han visar oftast inte sin lite galna sida, som han säger.

– Med barn ja. Det är viktigt att de tycker att det är kul. Det är inte golfen som är viktigast, utan att ha roligt.

Han tror inte på att pusha barn och unga. Istället anser han på att det ska vara kul - att det då blir bra och att man sedan kan satsa.

– Det är en process!

Dessutom betonar han föräldrarna som jätteviktiga – i golf precis som i andra sporter. Vid sidan av vikten av att ha roligt nämner han värdet av trygghet.

– Att man känner att man är på en bra plats!

När han som 14-åring började spela golf blev han snabbt bra.

— Utan att skryta. Jag tränade varje dag! Jag kunde stiga upp fem på morgonen och spela 94 hål på en dag. Jag kom snabbt ner till fem i handikapp.

Han är övertygad om att man kan komma väldigt långt med en inre drivkraft. Att det är jätteviktigt att ha en bra målsättning. För Chris är det också viktigt att ha bredden i golfen och att få in så många som möjligt i sporten, eftersom ett visst antal försvinner.

– Och att göra det så bra som möjligt för de som är kvar.

Den viktiga tryggheten

Chris återkommer till att han inte tror på att elitsatsa för tidigt eftersom risken finns att kraschen kan komma emot då.

– Se på Messi, säger han och hänvisar till en av världens främsta fotbollsspelare, Lionel Messi, som blommade sent.

– Den ska komma av sig själv. Inte genom att man pushas.

Men det är en balans det där, menar han, att samtidigt inte satsa allt för sent. Och han betonar att det också är helt okej att satsa som ung om det görs på rätt sätt och finns en lyhördhet för ifall barnet vill eller inte.

– Jag blir så lycklig varje gång jag ser barn.

Kanske, funderar han, har det att göra med att han lätt kommer ner till barnens nivå. Han kommer tillbaka till det här med tryggheten och leken i träningen. Eftersom golf inte är en särdeles fysisk sport är han övertygad om vinningen av att som golfare även träna fysiskt. Han ger gymnastik och crossfit som exempel på idealiska komplement för att bygga en kroppskontroll och styrka som bidrar till ett bättre golfspelande.

– Bra flexibilitet, rörlighet och styrka. Att lära känna sin egen kropp. Har man dålig motorik från början har man det svårare. Men man kan komma förbi det. Man klarar det.

Chris understryker också vikten att inte stirra sig blind på åldern. Att vi alla utvecklas i olika takt. Han vill aldrig placera någon i en box och han gillar utmaningar.

– Hur bra kan jag få en människa som inte har den så kallade talangen. Allt är möjligt egentligen.

För honom finns några ingredienser som är viktiga i vägen till att lyckas.

– Det ska vara roligt först, sedan kommer processen, sedan resultatet.

Bollade med pappa

Chris återkommer också till den där blygheten har bar på, och om hur han ändå hade behovet av att skämta och skoja med killar i skolan som gjorde att han kunde riskera att få sig ett kok stryk. Men han var snabb och sprang oftast ifrån dem. Chris var inte bara bra på att springa, han hade också en bollkänsla som säkerligen utvecklades genom allt bollande tillsammans med pappan.

– Kanske jag hade lite talang i alla fall lite boll i mig, säger han leende och konstaterar att han var ganska bra på tennis de gånger han spelade och till och med spelade landhockey och cricket.

Fotbollen genomsyrade hela familjens liv. Mamman tvättade kläderna till pappans lag.

– Vi såg på fotboll hela tiden. Mamma hatade det. Det var fotboll på tv samtidigt som ”Top of the Pops”, berättar han om stunderna då det fanns olika viljor i familjen – mellan pappan, mamman, Chris och de tre systrarna – kring vilket program de skulle se på.

Han beskriver aningen skamset uppväxten i ett så kallat council house, det vill säga subventionerade bostäder genom allmännyttan. Länge hade familjen en tv försedd med ett myntintag där de behövde sätta in 50 pence-mynt för att kunna se på tv. Redan på den tiden älskade Chris att se på film och det hände att mynten tog slut mitt i en film.

– Men jag hade fotbollsmynt som passade in, säger han leende men inflikar att de förstås var tvungna att betala när kommunanställda kom och tömde myntbehållaren i tv:n en gång i månaden.

Gärna ville Chris vara uppe sent för att se på skräckfilm eller musikaler. Just skådespeleriet och filmerna har nog påverkat honom en hel del. Fortfarande älskar han att se på film. Han har inspirerats väldigt mycket av engelsk komedi, av engelsk humor. Och förutom inspiratörer också inom golfen, som Ben Hogan och Ella ”Babe” Didrikson Zaharias, nämner han även Gene Kelly och Fred Astaire inom dansens och musikens värld. Egentligen bar han nog en liten dröm om att bli skådespelare som barn, men han var ju så blyg.

Pengar eller träning

Från det att Chris började spela golf när han var 14 år och fram till att han var 17 år hade han utvecklats till proffs. En snabb resa. När han själv började lära ut golf, började också den där blygheten att släppa. Drivkraften fanns där. Han vann sin första och sin sista pro-tävling som 17-åring.

– Ett sommarjobb kan döda ditt intresse. Det handlar om att prioritera, understryker han. För hans egen del handlade det om jobbet i golfshoppen innebar att han bara hade tid för några tävlingar om året, när han istället borde ha gjort kanske 20 tävlingar per år.

När han var 23 år sökte han olika jobb i USA, Europa och i Dubai, men så ringde en kompis från Skåne och lockade honom dit.

– Jag hade många kompisar som jobbade i Sverige. Under sent 80-tal och under 90-talet var det en golfboom där. Det fanns inte tillräckligt med tränare.

Chris hamnade istället i Gävle. Han tänkte sig att det skulle bli för en kort tid, men han stannade i ett år.

– Det var en hög nivå i klubben. Elitnivå och organiserat i lag. Många gick på Europatouren.

Efter det fixade en kompis jobb åt honom i Skåne. I Hässleholm, innan han landade i Lund.

– Där fanns jättemånga bra spelare. Jag jobbade med två elitlag.

Chris gillar lika mycket att jobba med elitspelare som med småbarn. Kärnan handlar om att få växa i sin takt.

– Man kan inte tvinga en blomma att växa. Alla växer och blommar på olika tid i livet.

Hamnade på Åland

Efter några år, närmare bestämt 1993, blev Chris utan jobb i Lund. Då följde en period av jobb i Sälen tills han hamnade han på Åland. På Åland fanns Peter Hamblett och Chris höll några nybörjarkurser för svenska gäster, privatlektioner och juniorträning. Till en början åkte han hem till England emellanåt, men efter att ha träffat sin blivande sambo Sari blev turerna färre och Åland blev hemma. Småningom förärades de med nu snart 16-åriga dottern Luna, byggde hus i Saltvik och skaffade hund.

– Jag trivs bra här, utbrister han.

Han brinner för att få in unga i sporten och att få in golf i skolan.

– Det går framåt.

Själv spelar Chris inte särdeles mycket golf längre. Däremot gillar han att träna, gärna på gym. Och han gillar att tävla – och att vinna!

– Det är inte en dålig sak att man vill vinna. Men man behöver lära sig att vara en bra vinnare, att vinna med stil. Och att våga förlora. Utmaningar är bra för oss alla!

Han har alltid varit intresserad av att rita, även om intresset låg i ide rätt länge.

– Mitt bästa ämne i skolan var konst.

Nu är han igång igen. Han skapar målningar med blyerts och det visar sig att han är lite av en perfektionist. Som bäst håller han på med en målning av Clint Eastwood. Det blir lätt sena kvällar, erkänner han, eftersom det är först då han har möjlighet att sätta sig med blyertspennan i handen.

– Jag gillar att skapa, säger han och menar att han även känner att han skapar såväl när han lagar klubbor som när han håller lektioner.

I de närmaste planerna ligger att simträna mer.

– Jag lärde mig simma som vuxen.

– Jag är heller inte så bra på skidor. Jag har inte alltid så bra koordination. Jag är som Mr Bean på skidor, ler han.

Dessutom gillar han att dansa – för sig själv, hemma.

– Jag vann en danstävling när jag var 16-17 år, säger han spontat och vill nästan ta tillbaka vad han nyss har sagt men utvecklar det med att berätta om kompisgänget då. Att alla gillade att dansa och oftast var först uppe på dansgolvet.

– Inte är jag så dålig på att sjunga heller, säger han och brister ut i skratt.