Christoffer Relanders fotokonst har uppmärksammats i allt från Huffington Post till The Guardian och Oprah ”O” Magazines. Hans verk har använts av såväl Adobe som Nikon, och de finns presenterade på gallerier runtom i världen. På Åland har han hittills hållit en ganska låg profil. För ett år sedan flyttade Christoffer med familj till Åland. Sambon kommer från Mora, själv kommer han från Ekenäs. Men från hans mammas sida finns många generationer ålänningar. 

För Christoffer var barndomens Åland förknippad med somrar, semestrar och kvalitetstid med familjen. Från ett års ålder har han återkommande varit på Åland och stugan, och för att träffa gammelmormor.

– Sedan tonåren har jag också besökt Åland regelbundet efter att min mor hade flyttat tillbaka till Åland.

Kanske blev han lite nostalgisk och började längta till Åland. För honom var Åland tidigare förknippat med semestern, nu bor de här.

– Det kändes lite märkligt att flytta hit i coranatider, samtidigt lite tryggt.

Egentligen var planen att flytta till Sverige.

– Vi grubblade hela 2019. Vi gjorde en massa resor till Sverige med inställningen att vi skulle flytta dit. Men i december det året bestämde vi att Åland skulle bli bäst och flyttade ganska snabbt.

Bägge barnen är födda på Åland och just den positiva upplevelsen av BB hade ett finger med i spelet.

Innan coronapandemin hade Christoffer, som frilans, väldigt många resor inbokade. Plötsligt gick det inte att resa och många projekt blev uppskjutna. Hela 2020 blev en berg- och dalbana, beskriver han. Han hade snabbt fixat en studio i Mariehamn, eftersom han hade projekt på kommande som krävde det.

– Det såg ut att bli det bästa året. Jag var anlitad av nya H.C. Andersen-muséet i Odense i Danmark för en del av den permanenta utställningen. Jag hade hunnit jobba två månader inför det. Jag hade tänkt ”gå under jorden” ett år för att bara jobba med den.

I stället blev projektet avbokat och tillvaron en annan, eftersom de var tvungna att göra om arbetsgruppen med lokala medverkande. Men han fick mer tid tillsammans med familjen och att bekanta sig med folk på Åland. Han upplever Åland som ett företagsamt samhälle och han understryker hur välkommen han har känt sig.

– Jag har försökt göra den här tiden till något positivt – fint.

Nylands brigad starten

I sådär nio år har han jobbat som konstfotograf.

– Det blir roligare ju mer man lär sig. Vad man drar sig till att utforska mer inom sitt konstnärskap.

Som barn upplevde han det som om de andra barnen var fem steg före honom på bildlektionerna. Ändå var det han som blev konstnär och de andra bilmekaniker, säger han bildligt. Konstintresserad var han ändå redan som liten. Han skapade i lego och var ute i skogen. Han tecknade, och tecknade av serier.

– Därifrån började jag med porträtt.

Och just porträttdelen har också alltid funnits där. Särskilt intresserad var han av anatomi som han studerade med sin typiska målmedvetenhet. Mycket av det har han nytta av i fotoarbetet – i komponerandet, ljussättningen och retuscheringen. 

Han sikte var inställt på att bli illustratör. Han studerade grafisk design i Borgå. När det blev dags för militärtjänstgöring och han hamnade på Nylands brigad visade det sig att det fanns en tjänst på redaktionen som grafiker. Att han dessutom skulle vara fotograf kom som en överraskning.

– Jag hade nog inte valt det om jag inte blivit ”påtvingad”.

När han sedan upptäckte att han kunde skapa bilder, inte bara ta bilder, ökade intresset. 2009 blev han egen företagare med tanke på grafisk design, webb och illustrationer. Att han skulle jobba med foto hade han aldrig tänkt. Men han köpte en kamera och snart upptäckte han fenomenet med multiexponering. 2010 sålde han sin bil och köpte en ny kamera. Han singlade slant om han skulle uppgradera till en kamera med video eller multiexponering. Slanten föll på den sistnämnda.

En oväntad vändning

Efter att han hade lagt upp en bildserie på nätet kraschade hemsidan, mejlinkorgen blev överfull och utlandssamtalen dök upp. Det här var dagen för midsommarafton 2012 och tillvaron förändrades rätt radikalt för honom. Han tänkte att det var tillfälligt.

– Men när jag gjorde uppföljaren funkade det också. En viral effekt. En ny era. Det blev mycket på en gång.

Våren efter var det samma sak. Och den genererade än mer. Christoffer Relander hade blivit konstfotograf. Det var en blandad känsla – omtumlande och inspirerande, säger han.

– Hemskt märkligt. Jag var inte vad vid att göra intervjuer.

Det här med att jobba med dubbelexponering var ganska nytt då. Så pass nytt att många reklambyråer blev intresserade av att använda sig av de här effekterna i stora reklamkampanjer. Christoffer saknade då erfarenhet av att jobba i studio och hur en stor kampanjfotografering fungerar, liksom att göra sina arbeten i photoshop, vilket var nödvändigt för flexibilitetens skull. Han var därför tvungen att tacka nej till erbjudanden. Men han tackade också nej då det handlade om sammanhang han inte kunde stå för. Bland annat fick han många förfrågningar från USA som handlade om tobaksföretag, McDonalds och energidrycker. När han fick ett erbjudande om en kampanj för ett naturläkemedel i Frankrike tackade han däremot ja, precis om till Spa water i Belgien 

– Det var mycket folk involverat, tidspress, och det var kul från första början.

Efter det har han gjort många stora grejer. På hemmaplan var det däremot tyst till en början.

– 90 procent var utomlands. 

Rätt snart blev han även aktuell med utställningar, också på hemmaplan

– Det var mycket nytt med det. 2013 hade jag en stor utställning i Karis. Det var den första i Finland. 

2014 hade han den största utställningen hittills, i Moskva.

– Ett fint galleri.

Barndomsminnen

I det egna arbetet ser han enkelheten. Genom alla år har han i princip hållit sig till samma teman: att kombinera människan och naturen på olika sätt. Han är dock ingen Greenpeaceaktivist. 

– Innerst inne är jag intresserad av bildspråk.

Samtidigt stimulerar naturen honom och hans barndom väcks till liv. 

– Vi flyttade runt en del, mest på landsbygden. Somrarna var vi på Åland.

Det var också så han kom in på att börja samla barndomsminnen i burk. Han pratar om nostalgi. Om naturen och barndomen i Västra Nyland.

– I samband med att jag fick barn blev jag inspirerad att jobba med barndomen.

Det blev en blandning av separationsångest och nostalgi. Då tog han fram barndomslandet på burk.

– Det var ett mer personligt kopplat projekt och det mottogs riktigt bra.

Han fick väldigt mycket synlighet, vilket genererade än mer samarbeten – även med gallerier.

– Det här projektet tilltalade mer konstvärlden.

Envis och nyfiken

Förvisso finns det många som antar att hans multiexponerade bilder tas fram i photoshop. Därför la han också ut en video på vimeo där han filmade vad han gjorde, dock inte exakt hur. Det bidrog till förståelsen att det är ett hantverk det handlar om. För Christoffer är den stora glädjen i det här – arbetsprocessen. Hantverket i det.

– Det är en del av konsten.

Egentligen tycker han fortfarande att det är roligast just att planera projekt då känslorna är som en salig blandning mellan iver och vild kritik gentemot sig själv. Det handlar om problemlösningar, och inte bara själva bilderna. Han har ingenting emot photoshop, understryker han. Men för honom känns det fint att manipuleringen sker direkt. Mest har han jobbat i svartvitt, eller snarare sepia-färgat. Svartvitt blir för kallt, tycker han.

– Det är en viktig krydda i mina verk. Att de inte är självklara. Man får tolka själv. I det svartvita finns det mer utrymme för betraktaren. Lite surrealistiskt och mer utrymme för fantasin. Det surrealistiska fascinerar mig. Färg kan stressa en.

När han jobbar i färg kan han nästan få lite beslutsångest i om det ska vara i kallt eller varmt.

– Någon sa att majoriteten tycker om färg och att de som gillar svart-vitt har mer fantasi.

Hemma i ettan

På sidan om de multiexponerade bilderna jobbar han även med porträttfotografering. En sidosyssla till konstnärskapet.

– Ljuset jobbar jag mycket med. I dag tycker jag att en ”vanlig” studiofotografering av porträtt är jätteintressant.

Där får han också utrymme att utvecklas i något nytt. Hans driv kommer hela tiden från konstnärskapet, inte från ”businesskapet”. Det tog två år innan han skaffade en egen studio. Han ler när han berättar om hur de bara skulle ha vetat – de stora kunderna han jobbade med i början – hur det kunde se ut hemma hos honom när han bredde ut sig med alla bilder i sin lilla etta efter den första virala effekten, och täckte hela golvet. Särskilt när han samtidigt hade kontakt med en filmregissör i Hollywood. Men för honom var det egentligen inte ett problem:

– Naturen var min studio, understryker han.

Nu har han en studio i Norrböle. Det är inbjudande och inspirerande att kliva in i där. Skulle han inte ha familj skulle han nog jobba dygnet runt, inser han.

– Jag tycker om att jobba.

Tack vare familjen blir det ändå en hel del annat i tillvaron. Hela familjen trivs väldigt bra ute i naturen och det blir många utflykter. Redan som barn var Christoffer mycket ute i naturen, både ensam och med vänner.

– Det är stimulerande lätt att få fram leken, säger han om naturvistelserna.

Nu ser han samma sak i sina barn, hur hans äldsta dotter kommer på lekar från ingenstans. Däri upplever Christoffer sin egen barndom. Och det var också så han blev intresserad av att utforska sin egen barndom.

Nöjd på hemmaplan

När allt började rulla på i en väldig hastighet var det många som sa till honom att: ”Nu måste du flytta till USA”. Men Christoffer, han bodde kvar i Ekenäs. Han är nöjd där han är och han har inte gapat efter mycket mer. Hans vision hade ju egentligen aldrig varit att etablera sig som fotograf.

– Jag kan tycka att det är en illusion, en fasad, att man skulle vinna på det – eller bli mer lycklig genom det. Jag är nöjd med tillvaron. Jag nöjer mig med att hålla ett annat tempo. Man kan avgöra storleken på en stad efter hastigheten folk går på. Det är alltid spännande att göra resor, men efter några veckor längtar jag tillbaka till det småskaliga. 

Han ger liknelsen om hur han emellanåt ”behöver sopa lite för att inte vänja sig” när det blir för roligt.

– Det kan vara inspirerande att göra något riktigt tråkigt, utan distraktion.

Han är ganska strukturerad och det har inte varit många stunder när han har funderat över ”vad han ska jag göra nu”. En stor del av hans verk säljs via hans hemsida. Dessutom har han bland annat kontrakt med ett galleri i New York, på Manhattan: Muriel Guépin Gallery.

– Dem fick jag kontrakt med i somras. Nu, i samband med alla restriktioner, fick jag tid för mina egna projekt. 

När projektet med H.C. Andersen-muséet blev avbokat under första restriktionstiden, tog han sig tid för att skapa den första serien i ett digitalt kollage.

– I den nya serien använder jag mig av en teknik som inte är lika begränsande och där jag kan skapa verk som är mera ”jag”.

Till sommaren har han även kontrakt med ett museum i Peking. Ett riktigt nytt sådant

– Jag var med i november i en grupputställning, innan de stängde ner igen. Museet fungerar även som agentur i Peking och de har en rad planer som väntas dra igång bara coronaläget tillåter det.

– I år kommer jag också att jobba med min första fotobok och material till min första utställning på museum.

Mycket kom väldigt snabbt, inser han när han tittar i backspegeln. Men mycket har också fått ta sin tid i efterhand. Han har gått lite baklänges, konstaterar han roat.

– 2012 var mycket av terminologin inom kampanjfotografering ny för mig. Jag hade aldrig jobbat som assistent, men förväntades agera som Director of Photography.

Fotografer i släkten

Det är ingen omöjlighet att han någon gång hittar tillbaka till ritandet i större uträckning igen.

– Jag målade eller illustrerade dagligen, säger han när han ser tillbaka i tiden, också under armétiden.

– Jag hade alltid block och pennor i ryggsäcken, och ritade varje paus. Jag skissar ibland när jag ska göra konstverk. Men jag har tappat mycket. Min dotter har fått den där drivkraften, om det är något hon gillar. Lusten. Hon kan sitta på pottan och rita. Med min drivkraft har jag blivit ganska ambitiös.

Han nämner sin farfarsfar som målade, och även fotade till sina målningar, och farfar som ärvde hans mörkrum

– Pappa var musiker, men fotade också. Så jag har några generationer fotografer. 

Men i slutändan är det just drivkraften det handlar om, understryker han och menar att det handlar om att hitta sitt bildspråk, sin röst.

– Jag har aldrig satt något mål.

Han trivs med tillvaron, och gillar känslan av att ha börjat om på nytt på något sätt, i och med flytten till Åland.

– Det är hemskt spännande att skapa ett nytt nätverk. Nu har jag för första gången en egen studio. Tidigare har jag haft det i kollektiv. Nu när jag har utrymme och möjlighet har jag också börjat intressera mig för att bygga, snickra.

Dessutom gillar Christoffer att laga mat. Just nu ser han även fram emot alla cykelturer och att utforska Åland ännu mer. Han minns förra sommarens cykeltur till Föglö med värme.

– När vi cyklade mot färjan och barnen åt frukost i cykellådan frampå cykeln. 

Sedan han började fota har han alltid haft en pocketkamera med sig. Fortfarande fotar han mycket med den. Kanske blir det än fler minnen att konservera i burk ...