- Ingen har pratat med oss på förhand och det tycker vi är fult, säger Margareta Idman.
Hon är en av cirka tjugo vävare som regelbundet använder Röda kors-gårdens vävsal men där verksamheten nu hotas av nedläggning.
Vävledaren på halvtid är uppsagd och vad som händer med vävsalen vet ingen idag.
MARIEHAMN Röda korsgården är pensionärernas egna hus i Mariehamn. En plats för möten och samvaro. Men sedan Mariehamns stad börjat skära ner bidragen till gården har situationen snabbt försämrats.
- För oss handlar det om verksamheten och samvaron, inte om pengar. Men jag tycker att de borde ta hänsyn till att verksamheten i vävstugan också ger inkomster, Bara försäljningen på Röda kors-marknaden gav 1087 euro men det pratar man inte mycket om, säger Idman.
Alltså går förtjänsterna från väverskornas ideella arbete oavkortat till RK-gårdens kassa.
14 vävstolar
I salen, som finns i gårdens källarvåning, finns 14 vävstolar totalt och de utnyttjas flitigt. Utrymmet är trångt och dåligt ventilerat men ingen av väverskorna klagar på det.
De flesta som använder salen är ensamstående kvinnor mellan 70 och 90 år som ofta tillbringar en stor del av dagen här.
- Det är ju väldigt bra för den sociala kontaktens skull, säger Irja-Lisa Mansnerus.
- Och för att vi har så roligt här, säger de andra i kör.
- Vi har ju varit här ända från Röda kors-gårdens början och inte har de haft krav på lönsamhet på oss förut, påpekar Idman.
Hon påpekar att man får pengar till material genom att ordna lotterier, den kostnaden finansierar de själva.
- Men det känns som att de vill ha bort oss. Och vi är mest upprörda över hur vår vävlärare behandlas, hon som är så duktig och uppskattad av alla här, försäkrar Idman.
Pina pensionärer
Vävledaren Inger Eriksson, som varit anställd på halvtid under 13 år har sagts upp, hennes sista dag här är den sista februari 2012. Hon har erbjudits att driva vävstugan vidare i egen regi.
- Fast jag har svårt att se hur det ska kunna gå ihop om jag ska betala 1.100 euro i månaden i hyra och dessutom få ihop till lön för mig själv, säger hon.
Under hennes många år i gården har det inte tidigare förts sådana här diskussioner.
- Jag tycker inte att det är rätt att försöka pina pensionärer, en del av väverskorna är ju också lite sjuka, så att de är tvungna att få ihop en viss summa i månaden. Vävningen här är en aktivitet där det sociala är viktigare än intäkterna det ger, säger hon.
Alernativet Medis tycker hon inte är bra heller.
- Det betyder ju att alla betalar för sig och att kostnaderna för väverskorna ökar, dessutom skulle de få betydligt mindre handledning. säger hon.
Kan inte blöda
- Vi vill ju ha vävstugan kvar. Men vi kan inte fortsätta att blöda ekonomiskt för den, säger verksamhetsledare Samuel Miiros.
Han påpekar att sedan staden minskade sina bidrag till Röda korsgården så har man dragits med underskott.
- Nu har vi gjort upp en nollbudget för gården och där ingår besparingar på olika håll. Personalen i köket har minskat från 3,5 tjänster till två. Själv har jag gått ner från heltid till 80 procent som verksamhetsledare, säger Miiros.
När det gäller vävstugan säger han att kostnaderna för den, med hyra och lön till vävledaren, ligger på 30.000 euro per är och att bruttoinkomsterna från vävförsäljningen är 6.000 euro. Därför måste man spara in på vävstugan.
- Från styrelsen har man föreslagit att verksamheten tas över av någon i privat regi och att det kunde ske hyresfritt det första året.

Ålandstidningen