Jodå, det är en svensk tradition att äta jäst fisk. Det sägs att det uppstod saltbrist under Gustav Vasas krig, och i stället för att salta fisk, något som kräver sanslösa mängder salt, saltade man bara fisken lite och slängde den i ett kar. Det började antagligen som ett misstag. Fisken i karet började lukta död och pina, och av någon anledning bestämde sig någon för att smaka. Vederbörande överlevde, och därmed var en ny rätt född. Större än så var inte de gastronomiska kraven.
Eftersom Sverige på den tiden som bekant inbegrep dagens Finland, så spred sig surströmmningsbruket.
De senaste åren har tillverkningen, och därmed försäljningen, ökat markant. Det visar ny statistik från svenska branschföreningar. Det tros bero på ett nyvaknat intresse för gamla tiders konserveringsmetoder. Det har aldrig varit hetare med picklade grönsaker till exempel, som är en annan konserveringsmetod. Fler än någonsin tros stoppa egen korv (som också ursprungligen är en konserveringsmetod av kött).
Vi lät Hotell- och restaurangskolans tredjeårselever på kockprogrammet uppfinna och tillreda två olika toastar var av de surströmmingssorter som säljer bäst i Sverige just nu; Leif Mannerströms svindyra burk à 16 euro och Röda ulvens surströmming à 6 euro.
Kockeleverna Lukas Fagerholm, Jonathan Smeds och Pontus Aspfors går alla tredje och sista året på kockprogrammet.
Alla tycker att idén med surströmming är rolig, ända tills de smakar på fisken. Det här är inget de skulle bjuda på privat.
– Nej, inte egentligen, säger Pontus Aspfors.
Är det inte gott?
– Nej. Det luktar illa, smaken är kanske inte så hemsk, det smakar lite som salt gelé, men alltihopa tillsammans, nej, det är ingen favorit. Men det är en upplevelse att få testa det här.
Tre jurymedlemmar fick i uppgift att dels betygsätta elevernas kompositioner, dels betygsätta de två surströmmingssorterna; Röda ulvens surströmming och Mannerströms surströmming.
Men det blev ingen lätt uppgift. Av våra tre jurymedlemmar; Terese Åsgård, Harriet Strandvik och Kamal Shafie var det bara Terese som hade någon större vana av surströmmingsätande – hon brukar äta surströmming tre gånger om året och är till och med medlem i en förening för surströmmingsätare.
Harriet och Kamal har provat tidigare men upptäckte under dagen att det nog får räcka nu.
– Jag brukar säga till barn att man måste prova och ibland träna på saker man inte tycker om. Det här måste man nog träna väldigt mycket på, säger Harriet Strandvik och tittar ned på sin tallrik. Den är full av halvätna toastar. Inte ens hälften har gått åt.
– Jag brukar inte lämna mat på tallriken, men det här går inte. 
Kommer du att äta surströmming igen?
– Jag kommer inte att knäcka en burk själv i alla fall. Kanske om jag blir bjuden.
Kamal Shafie är snäppet mer negativ.
– Det här är inte god mat. Jag äter hellre mat från Mellanöstern. Möjligen att den klassiska klämman skulle fungera. Där är brödet vikt över surströmmingen så att man slipper veta vad som finns i mitten. Och bröd är vanlig kost i Iran.
Du vill inte ens se surströmming igen?
– Nej, helst inte.
Terese Åsgård tycker tvärtom att det genomgående var för lite surströmming på toastarna.
– Jag tycker ju om surströmming, så jag vill förstås ha mer fisk. Däremot kan jag förstå att de här toasterna är gjorda för att tilltala de som är mer ovana, säger hon.
 

Fredrik Granlund