Det är regntungt, grått och trist utanför det lilla mötesrum där vi träffas, men budskapet Bo-Göran Åstrand vill förmedla under sitt besök på Åland är det annat. Under söndagen höll han predikan i Jomala kyrka i samband med Kyrkodagarna på Åland.
– Jag kommer att dels att tala om att vi börjar bli trötta på den här situationen med corona. Jag ser ju att det slår på många håll i vårt samhälle. Här på Åland mot turistnäringen och andra näringar. Jag kommer att tala om att nu är det mycket tydligt att vi hör ihop, att vi behöver varandra. Det här löser vi inte lätt, det kommer att ta länge än, ändå tänker jag att styrkan är att vi måste ta en dag i taget och hjälpas åt. Jag kommer också att säga att det känns tryggt att få lägga det här i Guds hand, även om inget blir direkt löst med det, berättar han när vi möts ett dygn före predikan.
Mycket förändrades
Bo-Göran Åstrand vigdes till biskop i Borgå stift i september i fjol, och han konstaterar med ett snett leende att det första året inte blev som han tänkt när coronapandemin bröt ut på vårvintern.
– Verkligen inte. Det ställde om verkligt mycket i mitt jobb som i många andras. Det här jobbet går ju väldigt mycket ut på att träffa människor i olika sammanhang och att diskutera ansikte mot ansikte. Från mars och framåt försvann vi in i teamsvärlden. Där har vi haft många möten, men det är ju inte alls samma sak.
Har pandemin förändrat kyrkans roll i samhället?
– Tittar man på kyrkans sätt att göra verksamhet så gick det på bara några veckor så var församlingarna igång med att streama gudstjänster och samlingar. Det som var speciellt var att det var den unga generationen som steg fram och hjälpte till. Det var bra. Den unga generationen blev synlig på ett annat sätt än tidigare.
– På ett sätt var kyrkan ganska väl rustad för det här, samtidigt delar ju kyrkan med alla andra den osäkerhet och den utmaning som allt det här innebär.
När du säger att de unga tog plats, kan kyrkan rent av ”tjäna” på pandemin på det sättet att det kommer en ung generation som tar plats?
– Jag skulle inte säga att kyrkan tjänar på det, men jag skulle säga att de förändringar vi sett äga rum inom kyrkans verksamhet skulle nog tagit jättelänge med hjälp av strategidokument. Nu var det verkligheten som överraskade oss och gjorde att kyrkan tog flera steg framåt än tidigare, säger Bo-Göran Åstrand och fortsätter:
– Samtidigt vet vi inte var vi landar i det här. Kommer vi att återgå till vanliga gudstjänster och umgås normalt, vad händer då med den digitala världen där vi finns mera nu? Där finns frågor att lösa framöver.
Lång strid
Under de senaste åren har kyrkan i Finland slitits i en lång strid om huruvida man ska tillåta samkönade äktenskap i kyrkan eller ej. Bo-Göran Åstrand väckte uppmärksamhet redan 2014 när han höll en predikan på Jeppis Pride i Jakobstad, och är tydlig med var han står i frågan.
– Det är en stor liten fråga. Liten på det sättet att den i grunden inte berör så många. Men det är en stor fråga för att de som den berör på riktigt, jag tänker på de par som hittat varandra och vill dela allt i livet och som dessutom vill ha kyrkans bekräftelse och välsignelse för deras relation, för dem är det väldigt viktigt. Men inte bara för dem, utan också för deras anhöriga och det borde också vara viktigt för hela kyrkan. 
– För här handlar det om att människor ska få sin kärlek bekräftad. Där är vi inte riktigt up to date som jag ser det. Vi har ett läge där en bra bit över hälften av kyrkans medlemmar ser att det borde vara möjligt. Vi har ett läge där majoriteten av prästerna har sagt att de är beredda att viga om det skulle vara möjligt, och vi har goda teologiska skäl, som jag ser det, för att gå in för den här ordningen.
Biskopen beklagar att kyrkan inte lyckats hitta en lösning trots att en majoritet är för att tillåta samkönade äktenskap. Problemet är att kyrkomötet måste godkänna en sådan ändring med 75 procent av rösterna.
– Jag har i något sammanhang sagt att vi har hållit på med den här frågan för länge redan. Många, särskilt de unga medlemmarna, ser det som att det här borde vara klart redan.
Finns det en risk att frågan gör att unga inte appelleras av en kyrka som inte lyckas komma till beslut i den här frågan?
– Knäckfrågan blir synlig. Dels kyrkans värderingar. Vi säger att alla har lika värde och att alla ska få vara jämställda. Det är viktiga värderingar i kyrkan. Samtidigt visar den här frågan att vi har svårigheter att omsätta det här i praktiken. Sedan är det andra långsamheten, att det tar så länge att få det här genomfört.
– Samtidigt känner jag också att tiden börjar vara begränsad med den här frågan, trycket inom kyrkan ökar. 
Aktuell frågeställning
Åland och Finland förhandlar som bäst om en ny självstyrelselag. Också inom kyrkan finns en debatt om självstyrelsens ställning kontra den finska statskyrkan.
Det finns de som menar att Åland borde vara ett eget stift, eller rent av ha en egen kyrka. Hur arbetar du och ni i Borgå stift med den här frågan?
– Det är en väldigt aktuell frågeställning. Efter att jag hade besökt Åland, då jag också hade goda diskussioner med företrädare för självstyrelsen, blev jag observant på att det finns spänningar också på det kyrkliga området när det gäller lagarna och framför allt deras tillämpning. Efter besöket tillsatte Borgå stift och kyrkostyrelsen en grupp som uttryckligen ska jobba med de här frågorna.
Två saker kom dock emellan i det arbetet, dels pandemin, men också det faktum att kyrkolagen underkändes i riksdagen vilket innebar att kyrkans juridiska personal bands upp vid att ordna de delar som underkändes. Bo-Göran Åstrand säger att arbetet nu ska återupptas.
– Ur kyrkans synvinkel är det viktigt att vara lyhörd för självstyrelsen och se de speciella omständigheter som råder på Åland. Man kan, och ska, inte tänka att principerna här är samma som i hela Svenskfinland. Vi som bor på fastlandet lever i en tvåspråkig miljö och måste rädda svenskan ur den synvinkeln. Här är det en enspråkighet som det ska slås vakt om. Det gör att även om språket och minoritetsställningen förenar oss så finns också skillnader.
Problem med Jesus
Den religiösa, våldsbejakande extremismen har blivit allt mer påtaglig och framträdande i våra liv. I nyheterna syns religionen allt som oftast i rapporteringen kring terrorism eller motsättningar.
Hur ska världsreligionerna arbeta mot extremismen?
– Jag tänker att man ska vara försiktig med att använda religionen för starka nationalistiska syften. Vi behöver inte en skärpt nationalism där länder och folk glider ifrån varandra ännu mera. Det finns en risk att vår värld krackelerar i sina minsta beståndsdelar igen, trots globalismen och upplevelsen av att vi hör samman. För kyrkan gäller det att vara observant, att inte gå i de leden och låta tron användas i syfte att splittra världen. 
Inom kristendomen finns det extrema grupper som menar att man ”strider” i religionens namn. Hur försvarar man religionen från någon som vill ta det som man samtidigt delar?
– Vi från kyrkans håll måste våga och kunna säga att det är inte så här som budskapet ska tillämpas. Att om någon tillämpar något av kyrkans budskap för det här syftet, så får man problem med grundaren själv, Jesus Kristus. Hans inställning var ju inte att människor skulle klassas olika, tvärt om, han ville att alla skulle ha samma värde och att man ska bygga gemenskap.
Beroende i pandemin
Vår pratstund lider mot sitt slut, fotograf Hülya vill gå utanför hotellets lite mörka rum för att ta sina bild. Kanske är det ändå symboliskt att just som vi kliver ut genom porten så lyckas solen hitta en glipa i allt det gråa, trista och lysa upp en stund.
– Kyrkans budskap är att det här ska vi komma igenom tillsammans. Och jag tycker att vi under de här månaderna har sett i samhället hur beroende vi är av varandra, säger biskop Bo-Göran Åstrand innan vi skiljs åt.
 

Jonas Bladh