Det har bara gått lite mer än en vecka sedan Mike Edwards vänstra ben amputerades en bit under knäet. Ändå dyker han upp vid Ålandstidningens redaktion med ett leende på läpparna.
Hos många är han känd som Mike ”Mufasa” Edwards, mellannamnet som hans döttrar förärade honom då de ansåg att han styrde hushållet likt konungen av lejonriket i berättelsen om Lejonkungen.
För snart 30 år sedan blev Mike Edwards offer för en rattfull förare i dåvarande hemlandet USA. Vid tillfället satt han på huk för att fästa en lina i en bil som skulle bogseras. Det var då rattfylleristen plötsligt dök upp i hög fart. Mike Edwards gode vän, ägaren till bilen, dog ögonblickligen i olyckan och själv hamnade han i en sjukhussäng med otaliga operationer framför sig.
På tisdagen när vi möts skiner han i kapp med februarisolen och på frågan om han tycker att vi ska sätta oss på en kaffe i markplan svarar han genast nej. I stället låter han dottern Natalie Edwards ta hand om kryckorna medan han på ett ben skuttar upp till tidningshusets tredje våning.
Hur hanterar du vardagen så nära inpå amputationen?
– Det gör fortfarande riktigt ont men jag fokuserar på att smärtan avtar lite grann för varje dag. Jag har ju upplevt smärta i benet i snart 30 år så jag har lärt mig hantera den.
Bara bråkdelar från döden
Den tragiska olyckan till trots menar Mike Edwards att han hade tur. Om rattfylleristen hade träffat honom en bråkdels sekund senare, skulle han sannolikt ha gått samma öde till mötes som vännen vars bil de två ämnade bogsera.
– Då skulle jag ha hunnit ställa mig helt upp och förmodligen kastats långa vägar vid smällen, säger han med blicken fäst i golvet.
Med benet i trasor och stor blodförlust mitt ute i ingenstans på den amerikanska landsbygden, trodde han själv inte att han skulle överleva.
– Men här sitter jag nu med ett och ett halvt ben.
Föraren som var påverkad av såväl alkohol som kokain dömdes till fängelse. 
– Man yrkade ett tioårigt straff, han fick sex månader och var ute efter tre. 
Har du haft någon som helst kontakt med honom efter att han frigavs?
– Nej, jag har försökt stänga inne alla minnen av hela grejen.
Mike Edwards har upplevt kategori 5-orkanen Andrew i Miami när hundratals primater, björnar och andra djur rymde och sprang lösa på gatorna. Han har blivit beskjuten och påkörd och han har förlorat närstående som har begått självmord.
– Folk har ingen aning om allt det här, många blir säkert förvånade när artikeln kommer ut, säger han.
Du säger att du försökt stänga inne de här tankarna och känslorna länge. Har du någon du kan prata helt öppet med?
– Ja, jag har en sådan vän i Nathalie Hellström. Hon säger alltid som det är och ger mig nya infallsvinklar på saker. Jag kan också tala om allt med mina döttrar och de berättar allt för mig.
Natalie Edwards som skjutsat sin pappa till intervjun bekräftar uttalandet.
– Jag berättar nästan allt för honom. Jag skulle inte kunna drömma om en bättre pappa, han gör allt för oss, säger hon med stolthet i blicken.
Lotterivinsten som uteblev
Bilolyckan skedde när han var 17 år och tack vare att pappan var yrkesmilitär täcktes de mer än 25 operationerna av hans försäkring. Men när Mike Edwards fyllde 20 blev han av med pappans alla förmåner och tvingades hitta andra lösningar.
2002 flyttade han till Åland för att skapa ett familjeliv tillsammans med sina döttrar.
– Jag hatade det här stället i början och åkte tillbaka till USA för att träffa släkt och vänner. När vi hade landat började röda lampor blinka i passkontrollen och för ett ögonblick trodde jag att jag hade vunnit något, säger han med ett skratt.
Men det enda han hade vunnit var en enkel resa till häktet, detta på grund av ett par obetalda fortkörningsböter.
– Jag fick sitta där största delen av den semestern, minns han.
Genomgående berättar han om kriminella gäng i Miami under uppväxten, om misshandel, skjutvapen och ”nära på-situationer” som förorsakat stor skada. Under intervjun nämner han ändå ofta att ”smärta mestadels är mental och kan kontrolleras”.
Efter amputationen ville han ha så lite smärtlindring som möjligt, orsaken till det är delvis ett opioidberoende tidigare i livet.
– Det helvetet tänker jag inte gå igenom igen, det är ett som är säkert, säger han med eftertryck.
Han medger ändå att det stundtals har varit tungt, både innan och efter amputationen.
– Utåt sett kan jag hålla masken och köra på, men ingen ser hur det verkligen är när jag kommer hem, ingen ser de tårarna och jag vill inte oroa någon och visa min smärta.
Vill göra rätt för sig
Numera trivs Mike Edwards bra på Åland och han talar varmt om att som hitflyttare ta till sig kulturen, göra rätt för sig, ge tillbaka till samhället och att försöka agera lite mindre ”amerikanskt”. Men han påpekar också att alla länders kulturer har något värdefullt att ta med sig till nya ställen.
Men du har bott här i 18 år nu och ändå gör vi intervjun på engelska. Varför är det så?
– Haha, där fick du mig. Jag förstår det mesta på svenska men jag pratar inte ens korrekt engelska, det är någon form av ”gettoengelska”. Mina basketjuniorers föräldrar vill dessutom alltid att jag ska prata engelska med barnen, så det har bara blivit så.
Den första natten efter amputationen höll det på gå illa när Mike Edwards skulle ställa sig upp.
– Jag glömde helt bort att jag inte hade något ben längre, och åkte rejält i backen. Men inget allvarligt hände som tur var.
Nu har hans äldsta dotter Desireé Edwards startat en insamling via Facebook för att finansiera en dyr specialprotes.
– Hade jag vetat om det hade jag satt stopp för det, jag vill göra rätt för mig själv.
Kanske hon visste hur du tänkte och därför lät bli att berätta om insamlingen för dig?
– Ja, det har hon sagt till mig i efterhand och jag är självklart enormt tacksam.
Specialprotesen ska hjälpa honom komma tillbaka till det han älskar mest – att spela basket och att träna sina basketjuniorer.
– Jag ska undersöka var man får tag i de bästa proteserna för idrott. I Lettland lär de vara skickliga och ha många experter på området.
Att sakna ett ben för säkert med sig massor av utmaningar. Har du upptäckt något vardagligt problem som du inte tänkte på innan?
– Mest små saker. Som att komma från köket och komma på att man glömt något. Man får heller inte rum med så mycket i händerna när kryckorna ska med samtidigt.
Hajmyten
Som 17-åring gick Mike Edwards en lysande framtid som basketspelare till mötes. Stipendieerbjudanden för att studera och spela universitetsbasket avlöste varandra. Men efter olyckan försvann alla intressenter.
– Jag behövde aldrig göra bra ifrån mig i skolan, jag fick betygen ändå för att jag var duktig på idrott.
Vi människor är ju ofta rädda för att göra fel saker. Hur tycker du att man ska närma sig det faktum att du saknar ett ben?
– För det första lär många av mina bekanta bli lite förvånade nu. Hälften av dem tror ännu att min benskada härstammar från ett hajbett, haha. Vissa kallar mig till och med ”Shark bite Mike”. Men för att vara lite seriös spelar det ingen roll för mig, det är okej om man vill fråga om benet men det funkar också om man vill låtsas att man inte vet något.
Hajhistorien är relativt välkänd på Åland, var kommer den ifrån egentligen?
– Den hittade jag på någon gång när folk alltid frågade varför jag haltade eller varför jag gick med käpp. Sedan friserades den lite varje gång jag berättade den.
Du har varit med om många tragiska och våldsamma episoder i ditt liv. Hur har du kunnat undvika depressioner och posttraumatiska upplevelser?
– Jag har gått igenom psykologiska undersökningar och jag var ordentligt deprimerad under en tid, men det värsta som finns är att vara beroende av något och allt jag har varit med om har format mig till den person jag är i dag.

Peter Pussinen