Att Åland är demilitariserat är välkänt, och för landskapsmyndigheterna har det varit centralt att noggrant följa att Ålandskonventionens detaljerade reglering av militär närvaro efterlevs. Neutraliseringen däremot har närmast blivit ett bihang till demilitariseringen, vilket är förståeligt eftersom neutraliseringen blir aktuell först när läget förändras. Nu har en ändring inträtt. Finland som varit neutralt eller icke-allierat, har gått med i försvarsalliansen Nato. Åland är därmed inte längre neutralt, men väl neutraliserat. Att betydelsen av Ålands neutralisering är så okänd har lett till idén om att Åland borde militariseras, och att neutraliseringen ska försvaras med vapen.

Det skydd som gäller i fall av krig för ett sjukhusområde skulle kunna liknas vid neutralisering, regioner kan vara neutraliserade, men inte stater. Ett neutraliserat område är ett område där krigshandlingar enligt avtal inte ska få förekomma ens i krig. I Ålands fall fanns inte Sovjetunionen/Ryssland bland avtalsparterna, men regimen anses ha vunnit sedvanerätt och är därmed bindande oavsett avtal eller inte. Ryssland har utan invändningar accepterat Ålands demilitariserade och neutraliserade status inom till exempel FN.

Finlands försvarsmakt har till uppgift att med vapen, ensamt eller inom försvarsalliansen, försvara Finlands territorium. Det är också Finlands skyldighet att försvara Ålands demilitarisering och neutralisering. Vid ett anfall i första hand genom att lägga ut minor. Försvaret av neutraliseringen däremot borde ha skett konstant genom åren i alla internationella sammanhang där det hör hemma, men så har inte skett eftersom det saknat aktualitet. Nu när Åland inte längre är neutralt är det ytterst viktigt att lyfta frågan.

Viktigt är att konsekvent använda neutralitet när neutralitet avses, och neutralisering när neutralisering avses. Så länge ett neutraliserat område är neutralt är det kanske inte så viktigt, men nu då neutraliteten är borta är det desto viktigare. (För den som vill fördjupa sig i ämnet så kan jag rekommendera ”La démilitarisation et neutralisation des îles d’Aland” av J.O. Söderhjelm, från den tid då Finlands justitieminister kunde skriva en doktorsavhandling på drygt 350 sidor på franska.)

En annan förnuftig och väl insatt finsk justitieminister, som för övrigt talar mycket bra franska, är Sauli Niinistö. Det är därför betryggande att Utrikesministeriets noggranna utredning i ämnet färdigställdes under hans tid som president, och därmed lett till korrekt slutsats. Rör inte de internationella fördragen.

Men är inte Ålandskonventionen ett mer eller mindre historiskt dokument från en helt annan tid? Nej, det intressanta är att mycket av hotbilden var densamma som i dag. Det var angrepp från en viss stormakt man byggde upp scenariot kring. Det enda säkra försvaret var neutralisering med internationella garantier. Det går helt enkelt inte att försvara ett demilitariserat område med vapen. Under många decennier har vi haft en bild av att det moderna kriget skulle arta sig annorlunda, men anfallskriget mot Ukraina visar att det alltför mycket liknar tidigare krig.

Men är inte det här ändå bara ett papper som inte respekteras? Antingen håller vi med, och då spelar vi på samma planhalva som Putin. Följaktligen skulle vi utan betänkligheter kunna sätta ut personminor längs gränsen mot Ryssland; mycket enklare än att bygga en mur och billigare än dagens storsatsningar. Trots det avstår vi eftersom ”Ottawa-pappret” undertecknats, och vi håller fast vid att Finland är en rättsstat som respekterar internationella avtal.

För att få garantier för neutraliseringen måste frågan outtröttligt lyftas i alla sammanhang. På utrikespolitiskt plan har Finland inget intresse av att poängtera de restriktioner som gäller. Ännu svalare är engagemanget från militärens sida, det ger inget klirr i försvarskassan. Åland har turligt nog kunnat hänvisa till att Svalbard med en liknande regim har överlevt inom Nato utan att militariseras.

Ålands register över kulturegendom överlämnades inte till försvarsstaben 2000 med hänvisning till neutraliseringen.

Finland anslöt sig 2002 till Open Skies-avtalet som syftade till att genom öppenhet skapa förtroende. Vid anslutningsmötet med diplomater i Wien gavs det möjlighet att framhålla neutraliseringen. Till det diplomatiska vokabuläret hörde den gången ord som nedrustning, avspänning, dialog, medling, ja rentav fred. Orden är i dag närmast skällsord och Open Skies-avtalet ett minne blott.

Nu kommer ett nytt tillfälle att lyfta neutraliseringen. Senaste nytt är att Helsingfors-avtalet föreslås ändrat så att försvars- och säkerhetspolitik skall höra till det nordiska samarbetet.

Jag har finska arméns skyttemärke, hotats med automatvapen och upplevt ett regn av granatsplitter. Inget av detta imponerar på någon, inte heller hjälper det att komma grönmålad i ansiktet och utstyrd i kamouflagekläder till förhandlingsbordet. Imponerar gör däremot den som har en vältränad hjärna, vass penna och god förhandlingsförmåga, en lämplig uppgift för unga smarta ålänningar. För andra kan det verka intressantare att gå in i finska armén och ägna sig åt territorialförsvar, precis som alla frivilliga som under årens lopp försvarat Finlands självständighet. På mig imponerar båda grupperna storligen.