I havsområdena kring Åland och i Bottniska viken planerar man att etablera vindkraftverk på tiotals gigawatt. Det är främst utländska investerare som tror på förmånlig energiproduktion och på att industri och ekonomi som utgår från energiproduktionen ökar i Finland. Det som passar bäst är då klimatvänlig elproduktion – med vissa förpliktelser.

Nollutsläpp från vindkraftverk är bara delvis sant. Det läggs sällan fram uträkningar om utsläpp och kostnader baserade på livscykeln. Vindkraftverkens råmaterial består till en stor del av produkter från gruvindustri och polymersynteser, som har stort koldioxidavtryck och en negativ miljöpåverkan. När livscykeln är fullbordad behövs det också krävande och dyra åtgärder för att demontera och återvinna hundratals anläggningar.

En enorm skog av vindmöllor planeras på öarna och skären norr om Geta, Saltvik, Brändö och Kumlinge. Den unika miljön och vattnen här i den nordostliga yttre skärgården är viktiga för invånarna, turismen och fritidsfisket. Fiskarna kommer att störas av bullret som förmedlas via berggrunden ock fåglarna av kraftverkens rotorblad. Det är naturen som står för notan.

Den explosionsartade ökningen av vindkraft kräver en utbyggnad av reglerkraft, eftersom det inte alltid blåser. För detta finns lovande alternativ som har utvecklats i Finland; kraftverk som använder väte som bränsle. Innan vi kommer i gång med att framställa bränslen av vätgas och andra, på vätgas baserade bränslen, går det många år. Det finns också planer på att använda vätgas for reduktion av järnmalm och för framställning av gödsel.

Utbyggnaden av vind- och reglerkraft borde kopplas samman och vindkraftsbolagen borde stå för sin del av investeringarna i reglerkraft. Förhoppningsvis är vindenergi i den omfattning som planerats bara en tillfällig lösning i väntan på utbyggnaden av kärnkraft eller till och med fusionskraftverk.

Vindkraftverk byggs varken på Kasberget i Geta, i Saltvik eller i Jomala på fasta Åland. Investeringar som syftar till att utnyttja naturområden fattas med majoritetsbeslut för sådana ställen där väljarna är i minoritet. Detsamma gäller för såväl de åländska skären, Viiankiaapa i Sodankylä, Kitkajoki i Kuusamo som Rastegaissa-fjället i Norge.

Om de nuvarande planerna genomförs skulle skatteintäkterna från kraftverken i Brändö och Kumlinge också komma Mariehamn, Finström och den lilla ön Sottunga till godo, trots att vindmöllorna inte ens syns dit. Kunde vindkraftverken alternativt byggas på fasta Åland och skatteintäkterna från dem fördelas också på dem som bor längst ut? Då vore behovet av tunga kraftledningar mindre, eftersom det också finns planer på att på huvudön bygga bränslefabriker som drivs med vindkraft. Närområdet kring Mariehamn torde besparas från vindmöllor, till invånarnas glädje – genom ett demokratiskt beslut.

Etableringsplanerna visar att majoriteten av medborgarna inte vill ha en enda vindmölla i sin närhet på grund av möllornas landskapspåverkan och buller. Det är känt att detsamma gäller både landlevande djur och fåglar, som blir tvungna att dra sig undan. De negativa effekterna är man tvungen att stå ut med åtminstone de närmaste åren, för Finland måste bli av med fossila bränslen, även om andra länder följer efter långsammare.

Professor J.G. Granö var en betydelsefull finsk geograf, som var specialiserad på landskapsgeografi. Till landskapet räknade han både den icke-levande naturen och organismerna, inklusive mänskan. Han hade en utomordentlig förmåga att i ord och med foton skildra landskapet och dess betydelse för de lokala invånarna.

En stor del av medborgarna har samma inställning till naturen som Granö hade. Landskapet, horisonten och naturen har sitt oförlikneliga egenvärde.

Om samhället ser till att vindkraftsparkerna bara är en tillfällig, övergående olägenhet, kan naturen kring de nuvarande och kommande kraftverken återhämta sig under kommande generationer efter det att vindmöllorna monterats ned. Är det möjligt att detta kunde vara en del av rikets naturstrategi? Då kunde det vara lättare för beslutsfattarna att välja sådana lösningar som också för de berörda kunde vara tillfälliga.

Är målen för utbyggnad av vidsträckta havsområden överdimensionerade med tanke på de verkliga behoven för de åländska skärgårdsborna och Skärgårdshavets bärförmåga?

Heikki Kallio

Professor emeritus vid Åbo universitet, Nådendal, före detta Brändöbo

Jorma Eskola

Diplomingenjör, Laihela

Pekka Niemelä

Professor emeritus vid Åbo universitet, Åbo

Martti Janatuinen

MD, specialist i kärlkirurgi, Åbo

Sakari Alhopuro

Medicinalråd, Åbo, på fars sida rötter i Östergeta