2016 undertecknade över 60.000 finländare ett medborgarinitiativ om att legalisera eutanasi, alltså dödshjälp, i Finland. Förslaget förkastades i riksdagen, men en expertgrupp tillsattes för att titta på frågan ytterligare. Dock nåddes ingen samsyn i frågan om just eutanasi.
Nu är frågan aktuell igen. I ett medborgarinitiativ efterlyser 53.483 personer en lagändring där eutanasi och läkarassisterad självvald död legaliseras. Initiativet överlämnades till riksdagen den 29 maj.
Undertecknarna vill att en patient som lider av en obotlig, dödlig sjukdom och upplever outhärdligt lidande ska kunna få en dödlig intravenös injektion av läkemedel från en läkare. Vid läkarassisterat självmord intar patienten det dödliga läkemedlet själv. Det här ska regleras strikt i lag.
Frågan är förstås komplex, och landar inte sällan i den filosofiska diskussionen om rätten att bestämma över ett liv. Ska den makten vara förbehållen läkarkåren allena, eller ska makten överlämnas till den person beslutet gäller? Och om vi väljer att lämna över beslutanderätten till enskilda individer, i vilket skede och i vilken utsträckning ska det ske? När övergår läkarens roll från att vara den som behandlar, lindrar och botar till att aktivt hjälpa till att avsluta ett liv?
Finlands läkarförbund motsätter sig en lagändring. Bristerna i den palliativa vården ska inte lösas genom varken eutanasi eller läkarassisterat självmord, anser man. I ett utlåtande påpekar förbundet att respekten för och skyddet av liv samt undvikande av skada, och lindring av smärta är läkaretikens grundläggande värden.
Men även läkarkåren är tudelad. Det finns läkare – även om de är få – som redan i dag följer sin övertygelse, är beredda att ta ett straff och medverkar till att patienter aktivt får avsluta sina liv.
Enligt opinionsundersökningar är så många som tre fjärdedelar av finländarna för aktiv dödshjälp. Man kan på goda grunder säga att det finns en beställning på en förändring. Motståndarna hävdar att de som svarar på dylika undersökningar inte vet vad de tar ställning till. Men är inte det ett rätt ihåligt argument?
I en tid där cancer är en folksjukdom, och där många tvingas bevittna nära och kära som tynar bort – ibland med svår ångest och smärta – är det tvärtom många som plågsamt nog vet precis vad de tagit ställning till.
Visst finns det risker. Makt kan alltid missbrukas, och det görs redan. Precis som inom alla andra professioner finns det läkare som är direkt olämpliga. Därför är det också viktigt att lagstiftningen är strikt reglerad och att det finns en god tillsyn.
Många befarar också att legaliserad dödshjälp kan ta fokus och resurser från utveckling och användning av palliativa åtgärder. Drar man det till sin spets finns det också en rädsla för att dödshjälp ska bli en, om än outtalad, förväntan när människor ligger för döden och (krasst uttryckt) kostar pengar.
Redan i dag kan man stänga av, eller låta bli att sätta in, livsuppehållande åtgärder och låta döden ha sin naturliga gång. Läkare kan ge råd, men ofta fattas beslutet av anhöriga eller patienten själv.
Det är en självklarhet att varje enskild individ måste få bestämma över sitt eget liv, även när det gäller ett så oåterkalleligt beslut som döden. Svårare än så får det inte vara. Och om en enskild läkare inte vill medverka till detta måste det också vara hens självklara rätt att inte behöva göra det.
Sandra Widing
tel: 26697
