”Det är den politiska överenskommelse som vi kommit fram till”.
Citatet har varit osedvanligt vanligt förekommande under den här mandatperioden, och uttalat av en rad företrädare för regeringspartierna i debatter i lagtinget. Senast i onsdags var det förklaringen som finansminister Roger Höglund (C) gav till varför man valt att formulera förslaget om en temporär höjning av landskapsandelarna till kommunerna som man gjort.
Och så är det förstås, politik är ett givande och tagande. När inget parti når egen majoritet måste man kompromissa. Att man gjort så är med andra ord en självklarhet, men inget argument till varför en regering lägger fram det förslag man gör.
Som sagt har just detta argument varit vanligt förekommande under det senaste året. Hållbart Initiativ har förklarat sin regeringssamverkan, när miljöintressen fått stå tillbaka, med att man kompromissat i just den frågan, men vunnit i andra (i stort är det dock fortfarande oklart vilka de andra frågorna är).
Samma sak har det varit flera gånger när Obunden samlings gruppledare Marcus Måtar hållit gruppanförande i budgetdebatterna. ”Vi tycker ju egentligen inte så här, men har fått acceptera det eftersom vi sitter i regeringen”, har varit förklaringen till att partiet svalt både det ena och det andra.
Moderaterna har inte varit lika tydliga med att man tvingats kompromissa den här mandatperioden som man var i den förra. I stället har man allt som oftast antingen helhjärtat stöttat regeringslinjen eller stilla tigit.
Det står förstås regeringspartierna fritt att välja hur mycket av sin ideologiska själ man kan kompromissa bort i förhandlingar. Men det går inte att använda förhandlandet som sådant som argument för varför man i regeringsställning väljer en viss väg.
Demokrati kräver öppenhet. Demokrati kräver transparens. Men känslan när sittande landskapsregering inte inför det åländska parlamentet vill förklara de förslag man lägger fram – och än mindre lägger fram en tydlig vägkarta för framtida förslag – är att utomstående inte ska lägga sig i.
Inte oppositionen, trots att regeringsprogrammet som antogs ett par månader efter valet 2019 fick rubriken ”tillsammans”.
Och tydligen inte heller väljarna, ålänningarna. För hur ska man annars tolka den närmast totala avsaknaden av visioner, konkreta förslag och riktlinjer för vad fempartiregeringen faktiskt vill göra?
Det är inte svårt att komma till konklusionen att regeringssamarbetet inte fungerar speciellt väl. Ta frågan om landskapsandelarna, som exempel. Både Centern och Obundna gick till val på att återställa andelarna till den nivå de var på innan den förra landskapsregeringen sänkte dem med fyra miljoner euro.
Så när man nu föreslår en temporär höjning med 1,2 miljoner borde väl finansminister Höglund slå sig för bröstet och nöjt konstatera att man nått en bit på väg?
Men nej, i stället krånglar han till förklaringen om varför man höjer anslaget för exempelvis KST – trots att KST:s vice ordförande Katrin Sjögren (Lib) säger att förbundet håller budget och inte behöver mer pengar –så till den grad att han måste landa i det redan kända ”argumentet”: ”Det är den politiska överenskommelse som vi kommit fram till”.
Kan det månne bero på att Moderaterna var med och sänkte andelarna förra mandatperioden, och inte är särskilt glada i att höja dem nu?
Vem vet? LR ger ju inget svar.
På onsdag inleds det årslånga firandet av den åländska självstyrelsens 100-årsjubileum. Den bästa presenten ålänningarna kunde få, och det finaste beviset för självstyrelsens storhet som LR kunde ge, vore att stärka demokratin genom att öka öppenheten om vad man vill göra med det åländska samhället de kommande två, tio och hundra åren.
