Den fria rörligheten inom Norden kom till 1954 genom introduktionen av den så kallade nordiska passunionen. Den är i dag till stora delar ersatt av Schengensamarbetet, men passunionen gav Nordens invånare möjligheten att röra sig fritt inom Norden utan pass. Gränskontroller avskaffades mellan länderna, även om tillfälliga inre gränskontroller får förekomma.

År 2000 anpassades den nordiska passunionen till Schengenregelverket och tillsammans utgör de en grundbult i den fria rörligheten inom Norden.

De senaste åren har den fria rörligheten utmanats. 2015 och 2016 infördes tillfälliga gränskontroller på grund av den då rådande flyktingkrisen. Allt för att försvåra för asylsökanden att ta sig över gränserna.

Under pandemin har gränser åter igen stängts. Dessa två stora händelser visar tydligt att det nordiska samarbetet inte är så friktionsfritt och nära som politiker ofta vill ge sken av.

Den finländske ministern för nordiskt samarbete, Thomas Blomqvist (SFP), sade tidigare i veckan att målet med det nordiska samarbetet är att Norden ska vara världens mest integrerade region.

Det är ett mål som står i samklang med många nordiska invånares önskan. Inte minst i våra många gränsregioner. Det kräver dock att samarbetet breddas och förbereds på situationer där tillfälliga kriser uppstår. Det går inte att, som under pandemin, bara inta ett snävt nationalstatstänkande och undvika samarbete. Inte när Nordens invånare i snart 70 år har vant sig vid öppna gränser och där familjer samt arbetsplatser vanligen rör sig smärtfritt över mer eller mindre osynliga gränser.

Nordregio publicerade tidigare i år en rapport om vilken inverkan pandemin har haft på de nordiska gränsregionerna. Slutsatserna var väldigt tydliga.

Norden och EU har under många år försökt stärka samarbetet över gränserna. Olika former av finansiering har givits lokalsamhällen för att stärka samarbetet. Kommuner erbjuder numera service på olika sidor av gränsen, arbetskraft rör sig dagligen över gränserna och företag samt regioner livnär sig på den fria rörligheten mellan länderna.

De stängda gränserna underminerade i ett svep allt det som byggts upp sedan 1954. Inte bara människors möjlighet att utföra sitt arbete utan även människans möjligheter att upprätthålla familjekontakter. Resultatet har blivit hög arbetslöshet i gränsregionerna och företag som går på knäna, men inte minst att familjemedlemmar inte setts på snart två år.

Vägen fram är öppna gränser. Det ser vi inte minst på Åland.

Det finns dessutom klara trender som talar för att Norden måste fortsätta arbeta för öppna gränser och ett större samarbete. Ett tydligt exempel på det är möjligheten till distansarbete.

Åland har under pandemin fått ett stort antal inflyttade som kunnat arbetas på distans. Kopplingen till en viss stad eller kontor är inte lika viktig som innan pandemin.

Det här är en utveckling som är positiv. Flera kan enkelt flytta till Åland, men det kräver öppna gränser.

I och med att inflyttningen ökar så ökar även antalet familjer som har familjemedlemmar på olika sidor om gränsen. Enligt statistik från 2020 ökar inflyttningen från Sverige till Åland, och om vi ska tro fastighetsmäklarna stärks trenden ytterligare under innevarande år. Samtidigt är trenden, enligt Nordregio, lika tydlig på andra håll i Norden. Folk flyttar mer över gränserna. Norden blir allt mer integrerat.

Vi på Åland har en viktig roll att spela i det nordiska samarbetet. Vi har en egen plats vid bordet och vi kan få vår röst hörd. Vi är inte heller ensamma om att vara en gränsregion utan hjälp i sak kan tas från liknande regioner. Ålands nordiska samarbetsminister Annette Holmberg-Jansson (MSÅ) har därför en stor uppgift att få Ålands röst hörd, och budskapet bör vara tydligt: 100 procents uppslutning kring målet att göra Norden till den mest integrerade regionen i världen. Det är inte bara ett mål för Åland, utan ett måste – för som gränsregion är vi direkt beroende av öppenhet.