Att bygga en regering på ett brett underlag har fördelar. Man kan skapa stora majoriteter för omfattande reformer, man får infallsvinklar från flera håll som torde göra visionerna mer hållbara.
Men breda koalitioner har också sina risker och utmaningar. Flera ministrar ska känna sig sedda, ett stort antal ledamöter i parlamentet vill veta att de både hörs och blir informerade om vad som händer.
Grunden till en väl fungerande koalition byggs tidigt, och genom ständig kommunikation och förankring.
Den nu sittande landskapsregeringen (LR), under lantrådet Veronica Thörnroos (C), är grundat på ett regeringsprogram med få stora reformer – varav åtminstone ett av regeringspartierna tydligt sagt sig inte stöda – och otydliga visioner för det framtida åländska samhället.
Inte heller har man lyckats särskilt väl med den interna kommunikationen i regeringsblocket. I själva regeringen har man låtit osämjor komma till ytan flera gånger, och i lagtinget har det ofta klagats på att man inte varit informerade exempelvis om delar av den landskapsbudget ledamöterna förväntas stöda utan större invändningar.
När lantrådet varit tvunget att sätta ned foten för att få ordning på regeringstorpet har det ofta varit med löftet att just kommunikationen ska bli bättre.
Frågan är om den faktiskt har blivit bättre, eller om schismerna i landskapsregeringen snarare blivit tydligare.
I veckans debatt om LR:s tredje tilläggsbudget fick delar av budgeten utstå kritik från flera regeringspartier, förutom det mer förväntade motståndet från oppositionen. Moderaterna förklarade att man inte alls tyckte om att kommunerna ska tilldelas 2,1 miljoner euro på det sätt som nu föreslås.
Obunden samling förklarade att man med långa tänder accepterat solcellsstödet, men att man egentligen inte vill ha det. Dessutom släppte gruppledaren Marcus Måtar en smärre bomb genom att ”avslöja” att regeringen utan lagtingsbeslut överskridit budgeten för stödet med en halv miljon euro.
Till och med Centerns Jan Salmén gick till attack mot budgeten. Han kallade det omformulerade stödet till djurgårdar för planekonomi och kolchossystem. Inte något man säger om ett förslag som en kompis lagt fram, kan tyckas.
Det verkar med andra ord som att regeringsblocket inte till fullo snackat igenom det förslag man gemensamt lagt fram.
Än värre blev kommunikationen när väl Marcus Måtars bomb briserade och oppositionen gick i taket. Anklagelserna om lagbrott kom snabbt, men riktigt hetsigt blev det inte förrän lantrådet själv tog plats i talarstolen och försökte stämma i bäcken.
Veronica Thörnroos valde attacken som försvarsvapen och svingade både hit och dit. Landskapsregeringen kunde inte vänta på att lagtinget skulle komma tillbaka från semestern var ett argument. Lantrådet förklarade att arbetet skulle flyta smidigare om lagtinget jobbade fler veckor under året. Men när hon sa det var det lite som att hon kom på sig, för hon förklarade arbetsschemat i lagtinget med att LR inte levererar tillräckligt mycket lagar för ett sådant schema. Som av en händelse samma argument som hon använde förra mandatperioden, när bland andra Centerledaren stoppade en övergång till ett schema där lagtinget skulle jobba mer utspritt över året.
Men det var inte bara lagtinget som fick en släng av sleven utan också ansvarig minister, Alfons Röblom, som borde ha informerat parlamentet om det beslut som LR inte informerat parlamentet om. Den slevslängen var för övrigt den andra mot en minister under måndagen, också infrastrukturminister Christian Wikström fick en sväng i en tidigare debatt.
Den interna kommunikationen i landskapsregeringen är usel, det finns ingen omskrivning av det hela. Hålls det bara inom den politiska landskapsregeringen och dess partier må det vara, även om de många öppna konflikterna ger samarbetet ett aningen amatörmässigt sken.
Värre är det om denna dåliga kommunikation ligger till grund för den illavarslande medarbetarrapport som publicerades i slutet av förra året och gav vid handen att bara 14 procent av de anställda i förvaltningen skulle rekommendera landskapsregeringen som arbetsplats. Om politiskt käbbel och kommunikativt tillkortakommande drabbar också anställda är det mycket illa.
Riktigt illa är också att landskapsregeringen uppenbarligen inte ansett det viktigt att informera parlamentet, lagtinget, i tilläggsbudgeten om ett beslut i halvmiljonklassen. Ett beslut som dessutom i bästa fall är i gråzonen av vad lagen säger. En regering sitter på parlamentets förtroende, det är är parlamentet som godkänner förslag, lagar och budgetar. Inte tvärt om.
Ett år återstår för regeringen Thörnroos. Några större reformer kommer det inte att bli, men än finns tid att infria löftet om en duglig kommunikation av gänget som styr Åland.
