Invasionen av Ukraina går dåligt för Ryssland. På flera långa avsnitt av frontlinjen har ukrainska styrkor pressat tillbaka en till synes allt mer fåtalig och desillusionerad rysk armé. Flera viktiga städer och byar har återtagits, och fler ligger inom räckhåll den närmsta tiden.
Samtidigt har kritik mot kriget, militären och president Putin börjat dryftas i Ryssland – till och med i statskontrollerade tv-kanaler. Den ”delvisa mobilisering” som Putin beordrat har varit rörig och skapat både oro, kaos och ilska.
Att den ryske presidenten så öppet kritiserats, i ett samhälle där protester mot kriget gjorts olagliga, ses av många bedömare som ett trendbrott och vissa spår Putins snara fall.
Resultatet av folkliga uppror är svårt att sia om, och ännu är de ryska protesterna betydligt beskedligare än till exempel de som utspelar sig i Iran, men det finns tydliga tecken på att protesterna trots allt fått effekt ända in i Kreml. Amerikanska tankesmedjan ISW (Institute for the study of war) tror att Putin kommer att behöva offra sin försvarsminister, Sergej Sjogju, som syndabock för förlusterna på marken i Ukraina.
Andra spår att effekterna av en trängd Putin kan gå ännu längre.
I veckan gick den pensionerade generalen och tidigare CIA-chefen David Petraeus ut i amerikansk media och spådde hur väst skulle svara om Ryssland använder kärnvapen i Ukraina. Petraeus sa att svaret skulle bli ”en kollektiv Natoinsats som skulle slå ut varje rysk styrka vi kan identifiera på slagfältet i Ukraina och på Krimhalvön samt vartenda stridsfartyg i Svarta havet”.
Det må vara hur det är med ett eventuellt militärt svar, men det faktum att det diskuteras öppet är ett tydligt tecken på att man även från amerikanskt håll ser en större risk för att Putin kan gå över kärnvapengränsen om han blir för desperat att behålla makten och vinna kriget.
Trots att Putin är mer oberäknelig än tidigare är det viktigt att väst håller trycket uppe och inte viker sig för de försök till splittring och påtryckningar som Moskva ständigt riktar mot framför allt EU-länderna.
Energikriget är slitsamt för den europeiska sammanhållningen, men det är något vi måste stå ut med för att bringa den kanske farligaste ryska regimen hittills på fall. Likaså med övriga sanktioner och handelsembargon som satts upp.
Men det handlar också om inriktning och tonläge i politiken. Risken finns att EU:s enade röst inte kommer att fortsätta vara så enad som den hittills varit. Maktskiftet i Italien riskerar att leda till en ny, mer Putintolerant, axel bildas inom EU. Hittills har det inte blivit så, men det ligger i farans riktning sett till hur valdebatten lät. Och Viktor Orbáns Ungern väntar på sällskap i den änden av det politiska spektrat.
Ålands landskapsregering (LR) har hittills varit försiktig med uttalanden och ageranden som kan kopplas till kriget. Finansminister Roger Höglund (C) sade i torsdagens Ålandstidningen att landskapsregeringen inte ska bedriva utrikespolitik. Det är så, det ansvaret ligger på regering och president, men även en åländsk regering får agera till stöd för ett land som olagligen attackeras. Speciellt som ett sådant agerande ligger helt i linje med Finlands.
Det är bra att LR inför regler som utesluter företag med kontakter till bolag eller ägare som är ställda under sanktioner från Finland, EU eller FN, och att man skapar rätten att bryta avtal där motparten hamnar i den situationen. Men detta är något men borde kommit fram till långt tidigare.
Självfallet borde LR meddelat att man klippt alla band – och alla betalkort – med Teboil i samma stund som bränsleleverantörens ägare, ryska Lukoil, sattes på svarta listan.
Därtill kunde LR ha använt sig av samma symboliska markeringar som många parlament, regeringar och myndigheter runt om i Europa använt sig av och hissat den ukrainska flaggan bredvid den åländska på en stång utanför självstyrelsegården.
Den avgående svenska utrikesministern Anne Linde (S) sade i veckan att säkerhetsläget inte varit så här svårt sedan början av 1980-talet. Men vi får inte vika oss.
Ryssland, och dess aggression mot sitt grannland, är den enda orsaken till att världen är närmare ett kärnvapenkrig än på många årtionden.
Trots att el, mat och bränsle blivit dyrare får inte kampen för folkrätt, demokrati och frihet bli lidande.
Jonas Bladh
