Cop27, det stora klimatmötet i Egyptens ”gröna stad” Sharm el-Sheik, samlar över 100 världsledare för att på nytt försöka få kampen mot klimathotet att ta fart och hålla temperaturökningarna nere. Och visst, det görs en hel del i världen, men långt ifrån tillräckligt.
I Egypten förklarar regeringschef efter regeringschef vad de vill göra. Inte vad de gör, utan vad de vill göra. Grekland vill bli en ledande makt inom grön energi mellan Europa och Afrika. Sverige vill framhäva svenska företag som förebilder, och Frankrikes president pekar finger åt USA och Kina.
De senare, USA och Kina, pekas också ut som svikare då de inte uppfyllt sina löften om att ge ökade miljöbistånd till fattigare länder som kompensation för sina egna utsläpp.
Det är inte lätt att se hur klimatkampen ska kunna vinnas. Vid toppmöte efter toppmöte lovas nya tag, nya mål och allvarsamma ledare bekymrar sig över utvecklingen.
Men när de kommer hem låter det annorlunda, värderas det annorlunda.
Och kanske är det inte konstigt, eftersom också världsledare rimligtvis tvivlar på om det alls går att lösa den kanske allra största utmaningen som planeten ställts inför.
På uppdrag av Storbritannien och Egypten har klimatekonomen Nicholas Stern sammanställt en rapport som konstaterar att det kommer behövas två biljoner dollar årligen fram till 2030 för att hjälpa u-länder att ställa om och bli fossilfria och hantera klimatförändringar. Hälften beräknas kunna komma från länderna själva, men resten – tusen miljarder dollar – behöver komma från de rika länderna i världen.
”Rika länder borde inse att det är i deras egna vitala intresse, liksom det är en rättvisefråga sett till hur nuvarande och tidigare utsläpp av växthusgaser påverkar, att investera i klimatåtgärder på utvecklingsmarknader och i u-länder”, står det i rapporten.
Den bistra sanningen är att tusen miljarder dollar är tusen miljarder dollar. När USA, som nyss påpekats, inte lyckats leva upp till tidigare löften om klimatbistånd talar vi om att de inte har levererat de 40 miljarder dollar årligen från 2020 som man lovat, utan bara 7,6.
Och det är ju en bit från 40 till 1.000...
Samtidigt som rapporten framhåller denna enorma summa som måste till för att klimatmål ska nås, är västvärlden på väg in i en ekonomisk nedgång. Priser stiger, inflationen är högre än på årtionden och räntorna är på väg upp. Regeringarna har fullt upp med att hålla sina länder över vattenytan och sin befolkning i jobb och i varma hus.
I kristider trumfar nästan alltid de kortsiktiga problemen de långsiktiga. Därför sänks skatt på fossila drivmedel, trots att alla vet att det ökar mängden växthusgaser och klimatkrisen därmed kommer allt närmare.
”Det ska fan vara teaterdirektör” skrev August Blanche i ”Ett resande teatersällskap för 170 år sedan. Frågan är om han inte hade skaldat ”Det ska fan vara politiker” om han sett de utmaningar som politiker ställs inför i dag.
Men till skillnad från Blanches pjäs är nutiden ingen fars, tvärt om. Underlåtenheten att ta tuffa beslut tidigare har gjort uppgiften i dag så mycket svårare. När dessutom världen tycks ha blivit förryckt och kan vara på väg in i en ny era av krig och elände krävs statsmannaskap på högsta nivå av de som styr.
Men alldeles för sällan ackompanjeras de stora orden och löftena på klimattoppmöten som Cop27 av verkliga insatser som går hand i hand med de mål man sätter upp. Det gäller stora länder, det gäller små och det gäller till och med autonoma regioner som Åland.
Åland satsar stort på att förbereda vattnen runt landskapet för vindkraftsparker och sätter mål om att vara klimatneutrala om blott tolv år. Men samtidigt slår regeringens ministrar fast att det inte finns en chans att landskapets största källa till utsläpp, skärgårdstrafiken, ska vara omställd till 2035.
”Vi befinner oss på en motorväg till klimathelvetet med foten kvar på gaspedalen”, sade FN:s generalsekreterare António Guterres när han inledde Cop27.
Måtte han och de övriga världsledarna hitta ett sätta att bromsa in.
Jonas Bladh
tel: 266 38
