Arbetet med den fjärde versionen av Ålands självstyrelselag har pågått i över ett decennium, men nu har båda sidor meddelat att man på allvar vill få lagen i hamn. Ålands riksdagsledamot, Mats Löfström, berättade i förra veckan för Ålandstidningen att ambitionen måste vara att få lagen till riksdagen i höst, eller allra senast i februari nästa år.

Tiden är alltså knapp, men mycket arbete återstår.

Det finns ett förslag som är ute på remiss, men det har inte löst de knutar som fällde förnyelsen av lagen för snart tre år sedan. Dessa knutar ska lösas i nya förhandlingar under hösten.

Då måste Finland och Åland också lösa de nya problem med den nuvarande lagen som pandemin, med efterföljande undantagstillstånd, avslöjat.

Frågan är hur starkt Åland står inför den kommande förhandlingen som kommer att ske med ett mycket pressat tidsschema?

Tidigare har en bred, gemensam linje gentemot Helsingfors ansetts helig. Det är ett enat Åland som ska förhandla med Finland, då är Åland starkt. Utan den enade fronten är Åland svagt.

Oron för styrkan i den åländska förhandlingssitsen kan då bli en aning ökande när tidigare lantrådet, tillika S-ordföranden, Camilla Gunell ifrågasätter på sociala medier varför lagtinget inte får träffa Ålandsministern när Anna-Maja Henriksson (SFP) besöker Åland. Svaret från lantrådet Veronica Thörnroos (C) gav ingen tröst: ”Såväl självstyrelsepolitiska nämnden som talmanstrion har inbjudits att delta men tackat nej, så visst är det nya tider”, skrev lantrådet.

Varför det åländska parlamentet eller dess utskott för självstyrelsefrågor inte skulle få träffa ministern bör förklaras av talman Bert Häggblom (Ob). Förhoppningsvis var det ett missförstånd…

Vid sidan av detta finns andra saker som inte riktigt tyder på att arbetet flyter helt silkeslent på landskapets toppskikt. Alltför många rykten gör gällande att landskapsregeringen (LR) mer eller mindre givit upp försöken att få till stånd större förändringar i den nya självstyrelselagen än vad som nu finns på bordet.

Det skulle i sådana fall innebära att den uppdaterade lagen i praktiken bara justeras i mer tekniska ordalag, vid sidan av det nya ekonomiska systemet som ju redan är i bruk.

Och det kan bara beskrivas som en sak: ett fiasko.

När arbetet med självstyrelselagen inleddes med kommittéarbetet på Åland, sedermera också i gemensam kommitté, var förhoppningarna stora. Även om få faktiskt trodde på att Åland skulle få ta över beskattningsrätten, var många mer säkra på att andra områden skulle föras över, och att kontrollmekanismerna–främst Ålandsdelegationen–skulle stärkas.

Mycket lite av det ser nu ut att bli verklighet.

Att självstyrelselagen har stora brister har stått klart under pandemin, där ensidiga beslut av Finland mer eller mindre helt inaktiverat den självstyrelse som till sommaren firar 100 år.

Men pandemisituationen har också avslöjat stora brister i hur LR och lagtinget är organiserat för närvarande. Lantrådet har fått näpsa sin ställföreträdare vid ett par tillfällen, regeringspartier har öppet kritiserat sin egen regering och allt fler röster vittnar om en kraftig centrering av beslutandemakten till lantrådet själv.

Men inte heller lagtinget har visat framfötterna speciellt mycket. Exempelvis ansåg tidigare talmannen Johan Ehn (MSÅ) att en kontakt med presidenten från nuvarande talmannen skulle kunna vara en väg att överväga. Men någon sådan kontakt tycks inte ha tagits, åtminstone har den inte offentliggjorts.

Det är synd. Talmannen är Ålands högsta politiska företrädare och den rätta formella kanalen till självstyrelsens beskyddare i Finland–presidenten. Varför Bert Häggblom inte ansett att det varit värt en signal till Sauli Niinistö för att se om han kunnat ta den finska regeringen i örat då den struntat i att respektera självstyrelsen är svårbegripligt.

Man kan förstås fråga sig vad det senare har med slutförhandlingen om den nya självstyrelselagen att göra, och kanske är det rätt lite.

Men sammantaget ger regeringsblocket, och lagtinget i stort, inget homogent intryck inför den viktigaste förhandlingen mellan Åland och Finland på flera årtionden. Det är inget samlat, enat och starkt Åland som ska hitta en lösning med sin motpart.

Det tycks i bästa fall vara ett Åland som inte kan acceptera att lagen inte ger speciellt mycket mer självstyre (som det sagts i lagtinget tidigare), men i värsta fall ett som givit upp försöken att få en utbyggd och utvecklad självstyrelse.

Det finns ännu några veckor kvar att bygga upp självförtroendet, hitta den gemensamma linjen och kamplustan och åtminstone försöka ta initiativet och fajten.

Vi får hoppas att det är den vägen våra politiker väljer.