När den här tidningen utkommer är rymdkapseln Dragon inne på det tredje och sista dygnet av expeditionen Inspiration4. Under natten till söndag ska kapseln och dess besättning landa någonstans utanför Floridas kust.

En rymdkapsel som går i omloppsbana runt jorden är inget nytt. Inte heller att det finns turister ombord på en rymdfarkost är unikt.

Det som särskiljer den pågående expeditionen från tidigare är att samtliga fyra personer i Dragon är turister och ingen av dem har vad man kunde kalla en astronaututbildning.

Det är Elon Musks rymdföretag SpaceX som ligger bakom färden. Han markerar därmed än en gång att han är sjumilasteg före alla konkurrenter både vad gäller vision för, och genomförande av, rymdtrafik.

Den närmaste konkurrenten Jeff Bezos åkte redan i juli på sin första rymdtur. Inte heller då fanns någon egentlig astronaut ombord, men så gick man inte heller i omloppsbana.

I stället nöjde man sig med att skjutas upp till drygt 100 kilometers höjd där passagerarna fick nöjet att uppleva gravitationsfrihet under några minuter. Sedan bar det av tillbaka till jorden medelst fallskärm.

Många var det som kritiserade Bezos då, på samma sätt som allehanda förståsigpåare nu lägger ut texten om hur onödigt och destruktivt Musks senaste projekt är.

Gällande Bezos fokuserade en grupp kritiker på att det inte var en egentlig rymdfärd, och det kan man förvisso hålla med om även om det inte är särskilt relevant. En betydligt ljudligare grupp fokuserade i stället på kostnaden.

Allt mellan 200 miljoner och 5,5 miljarder dollar ska färden ha kostat, hur man nu räknar ut det med tanke på att Bezos företag Blue Origin fortfarande är i utvecklingsstadiet och därför naturligt nog hela tiden kostar mer än det drar in.

Resonemangen var lika bekanta som naiva: För samma pengar kunde han… – och så lägger man in valfritt behjärtansvärt syfte.

Det är svårt att bemöta den sortens argument som vore de allvarligt menade. Givetvis skulle 200 miljoner dollar inte göra något åt hungern i världen. Det skulle inte 5,5 eller 200 miljarder dollar heller göra, eller vilken annan siffra man får för sig att använda sig av.

Visst vore det trevligt om Amazon, företaget som Jeff Bezos grundade och som gjorde honom till en av världens rikaste män, hade en rimligare personalpolitik i stället för att mäta hur långa toalettpauser de anställda tar under sina 16-timmarspass, men inte heller det har någon koppling till ägarens rymdprogram.

På samma sätt får Elon Musk just nu sin släng med sleven av allehanda dygdsignalerande världsförbättrare. På sociala medier florerar ivriga tyckare som föreslår alternativa användningsområden för den okända penningsumma som expeditionen kostar.

Den slagkraftigaste kommentaren i vårt närområde kom från Hufvudstadsbladets högprofilerade kulturredaktör Fredrik Sonck som drömmer om en alternativ verklighet där en gudomlig makt ingriper och tar ifrån rymdäventyrarna ”99,99 procent” av deras förmögenhet (för de klarar sig bevars ändå) och använder pengarna till grön energi, ekologiskt jordbruk och – just det – bättre arbetsvillkor på Amazon.

Den fyrmannade turistfärden är enligt honom en del i ”en elitistisk och naiv dystopi”. När Elon Musk säger att människan ska bli en interplanetär art med kolonier på Mars finner Sonck det deprimerande snarare än hoppfullt.

Här är ett alternativt perspektiv: Elon Musk är ett visionärt geni. Av alla högprofilerade affärsmän på jorden är han den enda som försöker göra något fullständigt banbrytande trots ständigt ifrågasättande från magsura nejsägare.

Kommer vi att få se fungerande kolonier på mars och regelbunden skytteltrafik mellan den röda planeten och vår egen inom vår livstid? Knappast, men chansen finns, och om det händer är det tack vare Elon Musks genialitet och dådkraft.

Just nu är det han som har de mest fritänkande visionerna för rymden, samtidigt som han också är den som bäst lyckas göra faktiska affärer av verksamheten.

Han och hans gelikar satsar sina egna pengar på projekt som alla tills för några år sedan trodde endast kunde utföras av trögrörliga statliga myndigheter.

Men i stället för att hylla dessa modiga föregångare sätter sig skrämmande många människor på bakhasorna och vägrar se att vi kan vara på väg in i en ny tid av äventyr och stordåd efter ett århundrade av tomgång.

Mänsklighetens framsteg står och faller med genierna, inte med förvaltarna.