Landskapsregeringen (LR) har som mål att under våren lägga fram ett förslag om en så kallad kriskommunlag för lagtinget. Lagen ska reglera när en kommun är i en sådan prekär situation att den inte längre är kapabel att erbjuda lagenlig service till sina invånare. Om en sådan situation uppstår ska LR träda in och slå samman den krisande kommunen med en mer välmående.

Lagen är absolut nödvändig, inte minst sedan kommunreformen som den förra regeringen planerade fallit. Men däremot är den en av de absolut mest besvärliga lagarna som ska stiftas.

I Ålandstidningens genomgång av läget i de åländska kommunerna och deras remissvar på lagförslaget som det ser ut i dag framkommer fyra saker. För det första är ingen kommun i dag att betrakta som en kriskommun enligt de premisser som förslaget nu innehåller. För det andra är det dock flera kommuner som ligger på gränsen att uppfylla en eller flera av de tre kriterierna inom kort.

För det tredje anser kommunerna att lagen är bra, inte oviktigt med en sådan här komplicerad lag.

Det fjärde är dock oroande: flera kommuner efterlyser större tydlighet och mindre politisk flexibilitet i lagen än det förslag som LR för nu presenterat.

Vi tar de två senare punkterna först. I och med att lagen kommer att tumma på det kommunala självbestämmandet är det viktigt att LR gjort och gör grundarbetet i sin kommunikation med kommunerna och kommunförbundet. Hittills är kommunerna positiva, vilket underlättar processen markant.

Smolket i glädjebägaren är de oklarheter som de tre kommundirektörerna Andreas Johansson (Sund), John Wrede (Brändö) och Christian Dreyer (Jomala) lyfter fram. Dels har de farhågor om hur processen de facto ska se ut när LR anser att kriskommunskriterierna uppfylls. Om antingen den krisande kommunen eller den hjälpande kommunen (mer troligt) sätter sig på tvären – hur ska man agera då? Och vem betalar under tiden en befarat långdragen juridisk process pågår?

Kommundirektörerna påtalar också att det finns utrymme för regeringen att välja att inte inleda en process, eller att avbryta en inledd process, trots att kriterierna uppfyllts. Enligt Dreyer skapar det en osäkerhet om hur systemet kommer att fungera.

En lag ska alltid sträva efter att vara så tydlig som möjligt. Dels för att det blir lätt för alla att förstå vad man ska och inte ska göra, men också för att förutsägbarhet stärker förtroendet för lagarna. Tydlighet gör det också lättare att leva upp till den så viktiga likabehandligsprincipen.

Vice lantrådet Harry Jansson (C) ska nu gå igenom kommunernas synpunkter och göra eventuella justeringar i lagförslaget innan det går till lagberedningen och så småningom om gå ut på en ny remissrunda.

Man får hoppas att LR väljer att inte stressa fram den här lagen, för då är risken stor att den blir just otydlig. Man får också hoppas att politikerna lyssnar på kommunernas förhoppningar om tydlighet och stringens i att om en kommun inte lever upp till lagens krav så ska en process inledas.

Risken att det blir politiska ställningstaganden snarare än juridiska som avgör om en kriskommunsprocess ska inledas måste undvikas, annars kommer det bli pannkaka av det hela.

Till sist måste vi också konstatera att debatten måste fortsätta om orsaken till att lagen alls behövs, således de två första punkterna. Kommunerna har ålagts större och större, och dyrare och dyrare, uppgifter när lagtinget antagit nya lagar. Det är det ena problemet. Det andra är att skatteunderlaget i flera av de mindre kommunerna helt enkelt inte räcker till. Just nu befinner sig kommunerna i någon sorts ingenmansland mellan den fallerade kommunreformen och – ingenting.

Då blir kriskommunlagen en möjlighet att garantera att alla får den service man ska ha, men det inte mer än ett plåster på en fråga där regeringspartierna ännu inte presenterat någon vision om hur kommunerna ska få sina budgetar att gå ihop över tid.

Den diskussionen måste föras även när en kriskommunlag stiftas.