Vi har alla säkert någon gång funderat på vad vi ska göra när krisen är här. Det handlar inte bara om fientliga angrepp, utan lika mycket om en ny pandemi eller en miljökatastrof. Vem ska vi vända oss till? Vem hjälper? Vad förväntas vi göra själva? Hur ser det ut just i min kommun?
Vi vet att kunskap och övning gör oss bättre rustade att hantera krissituationer. På en arbetsplats eller i en skola vet man var utrymningsvägarna är, man vet var man ska samlas i händelse av ett brandlarm, till exempel. Sådant övas det på, och det finns tydliga skyltar och planer.
Ingen vill stå handfallen när det är bråttom. Men hur många vet till exempel var samlingsplatserna finns i deras hemkommun? Nås alla avkrokar ens av varningssignalerna?
2019 gav landskapsregeringen i samarbete med Statens ämbetsverk och räddningsmyndigheterna ut broschyren ”Om krisen kommer”. Samtidigt lanserades hemsidan kris.ax. Broschyren innehåller visserligen praktisk information, men på en allmänt hållen nivå.
Vad som gäller i respektive kommun finns varken här eller någon annanstans. Det är en klar brist. Varje kommun borde ha praktisk kommunspecifik information på sin hemsida. Man kanske av säkerhetsskäl inte kan berätta allt, men nog en hel del.
Brist på kommunikation och tydlighet skapar bara rädsla och misstro. I intervjuer har myndighetsföreträdare sagt att de inte vill skrämma eller oroa befolkningen genom att ge alltför detaljrik information. Men svävande svar där man bedyrar att man har läget under kontroll skapar tyvärr ingen trygghet. Tvärtom! I stället frågar man sig vad som döljs, ”har de ingen koll?” Så är det förhoppningsvis inte, men det är dessvärre sådana signaler som sänds.
Beredskapsfrågorna är just nu högaktuella, såväl lokalt som nationellt. Sittande landskapsregering lyfter beredskapen på flera ställen i sitt regeringsprogram. Man lovar att göra sitt yttersta för att framtidssäkra samhället och ha beredskap att möta ”situationer skapade av klimatförändringar eller yttre påverkan”, och man konstaterar att den civila beredskapen behöver struktureras och stärkas i förebyggande syfte.
I riksdagen i Helsingfors pågår samtidigt en en reform av beredskapslagarna. Riksdagsledamot Mats Löfström har i repriser framhållit vikten av att Åland involveras i arbetet, eftersom lagstiftningsbehörigheten i beredskapsfrågor är delad mellan Finland och Åland. I ett skriftligt spörsmål vill han ha svar på hur statsrådet tänker utforma arbetet till de delar det gäller Åland, samt hur man tänkt involvera landskapet i arbetet.
Det här är oerhört viktiga frågor. Så sent som under coronapandemin sattes den delade lagstiftningsbehörigheten ordentligt på prov – med resultatet att självstyrelsen kördes över eftersom det var oklart vad som gällde. Det är inte rimligt någonstans.
När samhället ställs inför en kris får det inte finnas några som helst frågetecken kring vem som gör vad. Allt från den enskilda medborgaren till tjänstemän och styrande på högsta nivå måste känna sig trygga med vad som gäller. Därför är det också av yttersta vikt att Åland involveras i arbetet med riksreformen, och att man utformar den överenskommelseförordning som varit på tapeten i 15 år.
Det finns helt enkelt inte utrymme för otydlighet om behörigheter och ansvar när det är skarpt läge.
Sandra Widing
tel 26697
