I en tid då demokratin är allt mer utsatt och utmanad är det viktigt att de som faktiskt omfamnar demokratin gör det utan att skada den. I en tid då politikerförakt och tveksamheter kring det styrelseskick vi i väst vant oss vid och hyllar är det av största vikt att våra politiker inte strör tveksamheter om demokratin.

Folkvalda måste försvara folkstyret, principen om att en majoritet får makten och att parlamentet utövar den, utan att varken darra på manschetten eller välja att bortse från demokratins grunder när det råkar passa deras politiska agenda.

De senaste veckorna har en smärre debatt utbrutit efter att lagtingsledamoten Simon Holmström (HI) skrivit två insändare i vilka han försvarat och hyllat civil olydnad som ett sätt att föra demokratin i rätt riktning. Mothugg har kommit både från politiskt håll och från allmänheten.

Och frågan är inte okomplicerad, men likväl är den enda rimliga slutsatsen ändå solklar.

Men låt oss börja med komplikationerna.

Civil olydnad är en brottslig handling i ett förment gott syfte. Den eller de som utför handlingen som utgör den civila olydnaden gör det för att skapa debatt och slutligen förändring av ett samhällsfenomen.

Genom historien har detta, precis som Holmström skriver, möjliggjort stora samhällsförändringar till det bättre. Medborgarrättsrörelsen i USA drev igenom avskaffandet av segregationslagar, Mandelas och ANC:s kamp i Sydafrika ledde till Apartheidregimens fall. Och så vidare.

Det är alltså oomtvistat att civil olydnad kan fungera. I en del fall, men långt ifrån alla.

Problemet är bara att långt ifrån alla aktioner som utförs under denna godhetens flagg har ett brett folkligt stöd bakom sig. I fallet Sydafrika var det solklart att en majoritet av landets befolkning, den svarta delen, var i tydlig majoritet och förtrycktes av den vita minoriteten.

Men hur är det med miljöfrågan som Holmström nu lyfter på bordet? Är det supertydligt att en majoritet av befolkningen stöder den snabba och samhällsomvälvande förändring som Simon Holmström och de organisationer, som utför civil olydnad i klimatkampens namn, förespråkar?

Nja, inte riktigt, va?

Hållbart initiativ har två av trettio mandat i lagtinget och ligger ungefär på den nivån i de opinionsmätningar som gjorts efter det senaste valet. De Gröna i Finland ligger på ungefär en tio procent. Miljöpartiet i Sverige riskerar att åka ur riksdagen i nästa val.

Förvisso vill de allra flesta att klimathotet ska bekämpas när de tillfrågas i undersökningar, men få väljer alltså att lägga sina röster på de partier som främst står för de snabba åtgärderna.

Utan ett tydligt folkligt stöd är det svårt att hävda att civil olydnad är moraliskt rätt. Då landar man snarare i att ha ett elitistiskt förhållningssätt till frågan, ”vi vet bättre än er och ni kommer att följa efter bara ni inser sanningen”.

Och just här blir också frågan oerhört svår, och det är här Simon Holmström går bort sig.

Som lagtingsledamot är Simon Holmström en del av den lagstiftande församlingen på Åland. Han är alltså en av trettio som tar ställning till vilka lagar (inom den åländska behörigheten) vi som bor på Åland har att följa. Samtidigt argumenterar han för åsikten att det är både rätt och försvarbart att bryta mot en del av dessa lagar. Om man gör det i gott syfte. Och det är den som utför den brottsliga handlingen som avgör vad gott syfte är.

Hur detta resonemang skulle göra tilltron till politiken, demokratin och rättsstaten större är svårt att se. Att en lagstiftare bestämmer vilka lagar som ska gälla ena dagen, för att nästa proklamera att en del av dessa lagar är det okej att bryta mot – det är inte rätt väg att gå.

Med allt fler stater som går mot auktoritärt, illiberalt styre, med skurkstaters internettroll som utmanar demokratin, med hackare som underminerar valresultat–då måste våra folkvalda hålla sig för bättre än att uppmana till lagbrott.

Land ska med lag byggas, heter det. Trots att civil olydnad har varit samhällsutvecklande i en del fall är demokratin för viktig och för skör för att de som ytterst företräder den ska så tvivel om att demokratin trots allt är det bästa styrelseskick vi har. Även om man anser att den är för långsam, att andra partier eller ens väljarna begriper sig på problemen eller att man tycker att beslut som fattas är fel.

För alternativet är –faktiskt – sämre.