Det folkliga förtroendet för lagtinget och dess folkvalda politiker har de senaste åren åkt rutschbana rakt ned i källaren. Skyttegravskrig, större intresse av att riva upp motståndarnas reformer än att skapa egna och en allmän oförmåga att faktiskt åstadkomma någon form av förändring till det bättre har underminerat tron på den lokala beslutsmakten.
Sedan valet, eller kanske snarare sedan hovrättens dom i elhybridmålet, har åtskilliga lagtings- och landskapsregeringsledamöter talat sig varma om vikten av att återuppbygga förtroendet för parlamentet hos den åländska befolkningen. Större samsyn i stora frågor, större ansvarstagande och mer verkstad har funnits bland löftena (eller om man så vill önskningarna).
Hur har det gått?
Sådär.
Efterspelet till maktskiftet, hovrättsdomen och sedermera förlikningen kring det stora skadeståndet har givit två spektakulära avhopp från regeringspartierna och lett till att ett lagting med sex partigrupper fördelat på de 30 ledamöterna nu blivit åtta.
Och beskyllningarna har haglat om vems felet är att den nya situationen uppstått.
Om vi tar det hela i kronologisk ordning så landat vi På (ursäkta vitsandet) tidigare lantrådet Veronica Thörnroos avpollettering och avhopp från Centern för att i stället bilda en egen grupp, Pro Åland.
Utan större vilja att dölja sin stora besvikelse över att hennes tidigare partikamrater låtit henne ta skulden för de beslut som hennes landskapsregering fattat, tog den tidigare ordföranden sin Mats ur centerskolan och bildade eget. Thörnroos deklarerade att hon fortfarande stod bakom det regeringsprogram hon då nyss undertecknat, men att hon vill stå fri i andra frågor. Det har dock inte hindrat henne från att flera gånger kritiserat den regering hon var med och tillsatte för ett halvår sedan.
Så, i slutet av förra veckan, kom det besked som många väntat – Mogens Lindén lämnar Socialdemokraternas lagtingsgrupp. Inte på minsta sätt överraskande efter veckor av schismer och hårda ord mellan framför allt Lindén och S-ordföranden Camilla Gunell.
Mogens Lindén har gått på tvärs mot sitt parti i flera profilerade frågor, och uppbrottet var som sagt väntat. Märkligt nog anser Lindén dock att han kan bilda en ny grupp, men kvarstå i partiet. Tiden får utvisa vad hans partikamrater anser om den aningen oortodoxa lösningen.
”Rebellerna” Thörnroos och Lindén har säkert vunnit viss sympati med sina respektive sortier ur sina partier, men frågan är vad dessa två avhopp i mer eller mindre stort vredesmod gör med den åländska politiken.
Knappast kommer det att stärka förtroendet för folkvalda, även om båda ”avhopparna” utmålat sig som offer som står upp emot orättvisorna som deras tidigare kamrater utsatt dem för.
Å andra sidan brukar det ju heta att det sällan finns rök utan eld, och den åländska politikens paradgren ”usel kommunikation” tycks ha, i alla fall om man får tro Lindén, överlevt regimskiftet. Att inte partierna kan lösa situationer som dessa internt, hålla ihop och inte skapa mer polsk riksdag i lagtinget är inte ett gott betyg för partiledningarna.
Självfallet ska lagtingsledamöter rösta efter egen fri vilja, så som lagtingsordningen stipulerar, men politik handlar också om att kunna ge och ta, förhandla, förlikas och – emellanåt – kunna ta en förlust. Om alla ledamöter i lagtinget kör sitt eget rejs kommer parlamentet till slut att vara ostyrbart och än färre beslut kommer att kunna fattas för att lösa de problem som landskapet står inför.
Kanske vore det läge för talman Jörgen Pettersson (C) att stämma en aning i bäcken och tillsätta en grupp för att ta fram förslag på hur respekten och förtroendet för lagtinget kan stärkas. För sådant är läget knappast i dag.
Jonas Bladh
