Boris Johnsons tid vid makten var stökig från första dag. Han ledde förvisso britterna ur EU som han lovat, men det var väl egentligen det enda i den affären som blev som han lovat. Brexit har kastat Storbritannien in i en djupare ekonomisk kris än de flesta länder i västvärlden.
Och när premiärministern med det fluffiga, ostyriga håret dessutom blev påkommen med att bryta de förbud mot folksamlingar som han själv infört – bland annat för hans egen födelsedagsfest – var tiden som premiärminister över.
In kom i stället Liz Truss som vann Tory-partiets märkliga partiledarval med knapp marginal. Men röran i det konservativa partiet hade bara börjat. Hon lade fram en ekonomisk plan för att sänka skatterna med miljarder mitt i inflationskrisen. Planen dömdes ut av alla från internationella bedömare, svenska banker och framför allt oppositionen både i parlamentet och i det egna partiet.
I ett försök att rädda sig kvar vid makten kastade Truss sin nyblivne premiärminister Kwasi Kwarteng under bussen och drog tillbaka sin ekonomiska plan. Men då var spelet redan förlorat.
Bara 45 dagar efter att hon tillträtt tvingades Liz Truss meddela sin avgång som ledare för Tories och som premiärminister.
Under de fyra dagar som följde tog maktkampen i det mycket sargade partiet uttrycket av en dokusåpa. Den förnedrade och utkastade Boris Johnson var plötsligt högaktuell för en comeback. Men inte ens Storbritanniens svar på Donald Trump lyckades med konststycket att återuppstå från de politiskt döda, åtminstone inte ännu.
Under måndagseftermiddagen stod det klart att Rishi Sunak blir Storbritanniens tredje premiärminister på drygt 50 dagar, och den första med indiskt påbrå.
Men det som främst vållat huvudbry i Tory-leden är att Sunak valde att överge Boris Johnson i juni, efter drygt två år som finansminister. Det ”sveket” har varit något som de konservativa ledamöterna i parlamentet haft att brottas med innan man bestämt sig för vilken kandidat man ska stöda. Men de flesta förlät, och stöder Sunak.
Kanske kan Sunak nu hitta en väg framåt och på något sätt ena det i fraktioner sönderslagna partiet. Det är viktigt för Tories, men än viktigare är att Storbritannien får lite lugn och ro att bekämpa den djupa ekonomiska kris som landet befinner sig i.
Brexit har gjort att landet drabbats hårdare än andra av nedgången i ekonomin, uppgången i inflationen och de stegrande priserna. Hur Sunak ska hitta en väg som både blidkar tillräckligt många ledamöter i partiet, och samtidigt stärker ekonomin på ett sätt som inte drabbar britterna allt för hårt, är hart när omöjligt att begripa.
Det är viktigt att den politiska ledningen i Storbritannien återtar ett grepp om utvecklingen och händelserna – inte bara för Storbritannien. Också för stora delar av världen är det viktigt att landet får ordning på torpet.
Storbritannien är, även efter brexit, en viktig handelspartner med många länder, inte minst de nordiska. En handelspartner i herrelös kris är ingen bra partner.
Det är också viktigt att Storbritannien får en stabil ledning ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. En av de saker som Boris Johnson både gjorde bra och lade ned stor möda på var att stöda Ukraina i kriget mot Ryssland. Om cirkusen kring premiärministerposten fortgår är det Ryssland som vinner på att stödet för Ukraina vacklar.
Också för Finland och Sverige är ett tydligt säkerhetspolitiskt ledarskap från britterna viktigt, när Natofrågan ännu är olöst. Storbritannien är både en tung aktör i försvarsalliansen och en nära allierad med de nordiska länderna och stöder starkt medlemskapsansökningarna.
Ett Storbritannien allt för upptaget av uppslitande interna strider i det ledande partiet är inte bra för Finlands och Sveriges sak.
Den stora frågan de närmsta veckorna är om det splittrade Toryparitet kommer kunna sluta upp bakom sin tredje premiärminister för hösten, eller om vi framåt jul på nytt kommer se ett ledarval efter nya implosioner?
Vi får hoppas på det förra.
Jonas Bladh
tel: 266 38
