Den stora klimatkonferensen COP 26 i skotska Glasgow resulterade i ett avtal om vilket det finns mycket att säga. Både besvikelse och förhoppningar har uttryckts från politiker, forskare och aktivister.
Framgångarna blev inte så stora som många hade hoppats, och som många anser är nödvändigt för att uppfylla 1,5-gradersmålet. Å andra sidan fick kolivrare och oljeproducenter konstatera att avtalet tydligt tar avstånd från kolet som kraftkälla. I avtalet, vars skrivningar mildrades genom krav från främst Kina och Indien, konstateras att kolanvändningen ska minskas. Det hade varit bättre med en skrivning om att den ska avvecklas, men avtalets syfte och riktning är tydligt trots de båda jätteländernas ansträngningar att motverka en hårdare skrivning.
Avtalet i Glasgow är inte helt och hållet vad världen behöver. Dess skrivningar, om de uppfylls helt och hållet, pekar mot en uppvärmning av jorden på 1,7–1,9 grader enligt de tidiga bedömningarna från forskarvärlden.
Men trots sina tillkortakommanden är avtalet en lika viktig som stor milstolpe i arbetet mot klimatförändringarna. Nästan 200 länder har än en gång satt sina underskrifter på ett internationellt dokument där de åtar sig uppgiften att sänka sina utsläpp av växthusgaser.
Att tro att det skulle ske utan bakslag, utan strid och utan att några satte ekonomiska, inhemska politiska eller andra värderingar före klimathotet är naivt.
Det faktum att Indien och Kina, två länder som med sina jättebefolkningar står inför de största utmaningarna att genomföra en omställning samtidigt som de genomför en resa från utvecklingsland till industriland, skrev under avtalet är de facto en framgång.
Även gentemot befolkningar i klimatarbetsmässigt mer framskridna länder, som våra i norra Europa, är det bra att Indien och Kina är med på tåget.
För det är svårt att motivera stora insatser mot klimatförändringarna samtidigt som det byggs kolkraftverk på löpande band i Kina. Vad gör våra insatser för skillnad? liksom. Nu har också Indien och Kina skrivit under på att kolanvändningen ska minskas.
Klimatavtalet är trots allt en framgång, men frågan är om COP 26 i sig självt var det. Motsättningarna var påtagliga, de hårda orden många.
Dessvärre valde också den kanske mest profilerade klimataktivisten de senaste åren, Greta Thunberg, att hemfalla åt billig propagandism som med rätta fått mycket kritik.
Hennes sätt att beskriva hur världsledare som förhandlar om en oerhört svår fråga, både för mänskligheten i stort och politiskt, som ”bla bla bla” må låta som en ungdomlig rolighet.
Men dess underliggande mening och verkan är densamma som den retorik Donald Trump använde mot det politiska ”träsket” i Washington. ”De lyssnar inte på oss, på majoriteten, på vanligt folk”.
Greta Thunbergs utspel har kritiserats av såväl norska ministrar som av svenska SSU och hennes inställning till demokrati har ifrågasatts. Själv försvarar hon sitt uttalande med att ledarna inte ställs till svars, att de inte lyssnar på majoriteten.
Problemet med Gretas resonemang är framför allt två. Det första är att majoriteten inte stöder hennes politik. I Finland har det mest radikala ”klimatpartiet”, de Gröna, stöd av strax över tio procent av väljarna i Yles senaste mätning. I Sverige kämpar Miljöpartiet för att hänga kvar i riksdagen efter nästa års val och i agustimätningen över partisympatier på Åland var Hållbart Initiativ minsta parti. I takt med höjda el- och bränslepriser har oro över detta seglat upp som en av de mest brännande frågorna i svensk opinion. Knappast något som ligger i linje med Greta Thunbergs betydligt mer progressiva linje i klimatfrågan.
Men det mest brännande är ändå att världens mest kända och uppburna klimataktivist uttalar sig om en process där – mestadels – folkvalda ledare ska komma överens på ett sätt som underminerar processen.
Man kan absolut ha åsikter om att det går för långsamt, att det är fega politiker och att mer borde göras.
Men frågan blir ändå: om det inte görs på det här sättet – vilket sätt ska det då göras på?
Att avända demokratin och demokratiska processer som ett slagträ i debatten för att nå uppmärksamhet är varken till fördel för demokratin eller kampen mot klimatförändringarna.
”Shame on you”, har Greta ofta rutit åt världsledarna. Den här gången bör hon rikta de hårda orden mot sig själv.
Kampen mot klimatförändringarna måste ske genom avtal, politiskt arbete och opinionsbildning. Utan en verklig folkopinion för de åtgärder som måste till kommer inte arbetet att lyckas.
Att säga annat är – faktiskt – bla bla bla.
