Skattegränsbyråkratin drabbar inte endast våra företag, utan direkt och indirekt alla ålänningar. En direkt effekt av skattegränsen är att Åland har en outvecklad e-handel med omvärlden. På gott och ont förstås. Ju mindre som köps över nätet desto mer handlar ålänningarna lokalt.
Efter att Sverige frångick den enklare hanteringen för export till Åland vägrar allt fler svenska företag skicka hit varor med hänvisning till att det är för krångligt. Intresset från den finska tullen att medverka till förenklingar är ljummet, vilket också kan sägas om myndighetens inställning till rationaliseringar i gränsbyråkratin Åland–Finland.
Som ett eko av tidigare regeringar deklamerar finansminister Mats Perämaa (Lib) skattegränsen som en av de absolut viktigaste frågorna att lösa under mandatperioden. Men det är Åland som ska presentera förslag till förenklingar i gränshanteringen mot Finland. Det ger intryck av att den finska tullen ska serveras på silverfat.
Samma förhållningssätt speglar även förhandlingarna om en revision av självstyrelselagen där man från åländsk sida lägger ned ofantligt med energi och tid på att presentera förslag som sedan avfärdas från finskt håll. Och så kommer det att fortsätta eftersom det handlar om ett finskt förhållningssätt mot Åland, där logik och sakargument ges underordnad betydelse.
Hittills anses säkra och tillräckliga sjötransporter till och från Åland långt viktigare än omsorgen om våra landbaserade näringar. Att den för ålänningarna viktiga kortrutten Mariehamn–Kapellskär fallit bort är beklagligt men inte tillräckligt för att rucka på den politiska inställningen. En kommande utredning från Ålands statistik- och utredningsbyrå (Åsub) om skattegränsens samhällsekonomiska betydelse kastar kanske nytt ljus över skatteundantaget. Men hur länge har Åland råd att vänta? Den absoluta merparten eller cirka 85 procent av Finlands export och import går på köl. Alltså är Finland starkt beroende av att bibehålla dagens goda förbindelser till och från Sverige för sin internationella handel. Ett avskaffande av Ålands skatteundantag och därmed taxfree skulle avsevärt fördyra sjöfrakterna, vilket direkt skulle slå hårt mot Finlands utrikeshandel. Det här är ett argument som Åland i högre grad bör använda.
I stället för att stirra sig blind på att åstadkomma förenklingar i hanteringen av skattegränsen är det kanske dags att tänka lite utanför boxen och se på alternativa lösningar för att både bibehålla de goda sjöförbindelserna och samtidigt avskaffa skattegränsmuren mot omvärlden.
Ett alternativ är att Finland överlåter skattebehörigheten för traditionella taxfreevaror som alkohol, tobak och parfym till Åland, som i sin tur lagstiftar om en särskild skattesats på dessa varor för försäljning ombord på fartyg i regelbunden utrikestrafik via Åland. Den särskilda skattesatsen följer EU:s minimikrav på punktskatter för alkohol. EU:s lägsta tillåtna skattesats är så pass låg att rederierna kan tillgodoräkna sig god förtjänst på försäljningen ombord. Dessutom skulle dagens strikta ransoner för införsel av skattefria varor försvinna. I trafiken över Finska viken säljer till exempel Eckerö Line beskattad alkohol från Estland, som jämfört med Finland och Sverige har en låg alkoholskatt.
En görligare väg är att Finland inför motsvarande lägre skattesats på traditionella taxfreevaror för internationell fartygstrafik via Åland. Mot bakgrund av Finlands njugga inställning till att överföra skattebehörighet till Åland kanske det här är den mest framkomliga vägen.
För att komma vidare måste vi röra om lite i grytan och komma bort från den statiska tanken om att skatteundantaget är det allenarådande alternativet för att bibehålla säkra och tillräckliga sjötransporter. Vad gör vi med goda fartygsförbindelser om vårt näringsliv samtidigt går sotdöden till mötes?
Ove Andersson
