Bara sittande riksdagsledamoten Mats Löfström och hans två listkollegor Sandra Listherby (Lib) och Wille Valve (MSÅ) säger i Ålandstidningens enkät att de kommer ansluta till den svenska riksdagsgruppen om de vinner den åländska platsen i riksdagsvalet.
De övriga är antingen osäkra (som tre av fyra obundna) eller kommer att välja andra grupper (S-kandidaterna tänker sitta med SDP-gruppen och HI-kandidaterna med den gröna gruppen).
Det innebär att om Löfströms lista mot förmodan inte vinner valet den 2 april bryts traditionen av att Åland gör gemensam sak med Svenska folkpartiet (SFP). En liten revolution i sig, men också en mätare på hur förhållandet mellan de åländska politikerna och SFP ser ut i dag.
Under den här mandatperioden är det SFP som innehaft Ålandsministerposten i Sanna Marins (SDP) regering genom först justitieminister Anna-Maja Henriksson och sedan i somras jämställdhetsminister Thomas Blomqvist.
Det är Ålandsministern som burit ansvaret i den finska regeringen för att komma till skott med en proposition om en ny självstyrelselag, men som bekant har det arbetet kapsejsat på nytt. Många åländska politiker menar att ansvaret för detta till stor del ligger i en allt för tam politisk styrning av arbetet i Helsingfors vilket lett till åländsk besvikelse över det parti som anses stå Åland närmast i rikspolitiken.
Centern och Liberalerna är de två partier som har starkast band till SFP, men vid sidan av dessa två partier har ett flertal andra jobbat på att odla sina egna band till sina systerpartier i Finland. I somras var exempelvis Samlingspartiet på Åland och höll möte för partiets ledning och riksdagsgrupp.
Partiledaren Petteri Orpo, som ser ut att bli nästa statsminister sade då att han anser att det är viktigt att självstyrelselagen moderniseras och vice ordförande Elina Valtonen gav en känga till sittande regering för att den inte lyckats ta lagen i hamn.
De åländska socialdemokraterna har länge framhållit sina starka band till SDP, som mycket väl kan komma att ingå också i nästa regering, och förklarat intresset för Åland och självstyrelsen hos partiledningen. I sista stund lyckades man också se till att statsminister Marin kommer till Åland på sitt första besök som regeringschef där hon bland annat har en offentlig tillställning i morgon eftermiddag.
Hållbart initiativ har snabbt byggt en nära relation till De Gröna i Finland och bland annat fått systerpartiet att ta med starka Ålandsskrivningar i sitt partiprogram.
Nu talar förvisso det mesta för att den åländska riksdagsledamoten också nästa mandatperiod sitter i den svenska riksdagsgruppen eftersom det skulle vara en rejäl skräll om inte Löfström får förnyat förtroende. Men icke desto mindre borde ställningstagandena från de övriga listorna i det åländska valet vara en väckarklocka för SFP inför framtiden.
SFP har förlitat sig på åländskt stöd i riksdagen, och ännu mer så i valet till Europaparlamentet. De åländska kandidater som stått på SFP-listan i EU-valet har ofta dragit in ansenliga mängder röster som hjälpt till att säkra ett mandat för Svenska folkpartiet. Hur blir det med den saken om de åländska partierna i större omfattning i stället vänder sig till sina systerpartier i framtiden?
Här finns orsak till oro för SFP-ledningen.
Alldeles oavsett vem som blir vald att representera Åland i riksdagen, och alldeles oavsett vilken grupp hen väljer, blir det intressant att se hur SFP agerar utifrån detta. Blir det en charmoffensiv för att säkra stöd inför EU-valet nästa år, eller är den gemensamma sagan mellan Svenska folkpartiet och Åland så sakteliga på väg att rinna ut i sanden?
Det kommer tiden att utvisa, får man förmoda.
Jonas Bladh
tel: 266 38
