I Ålandstidningens pågående serie om ungas mentala hälsa och mående framkommer det vi alla redan visste om. Unga mår allt sämre, en utveckling som pågått i år, och det är inte bättre på Åland än i resten av västvärlden. I dagens tidning kan vi läsa att några av de yngre som tagit kontakt med barn- och ungdomspsykologiska mottagningen, bup, direkt erbjudits medicin, vilket i raka termer i sammanhanget innebär antingen antidepressiva eller ångestdämpande medel. I ett reportage publicerat av Svenska Yle innan pandemin kunde man läsa att runt 400.000 finländare årligen går på just antidepressiva mediciner, detta i världens lyckligaste land för sjätte året i rad i år, och en motsvarande siffra som nämnts för Åland var att kring tio procent av befolkningen går eller har gått på dessa mediciner under perioder.
I lördagens Ålandstidning säger Ung Resurs verksamhetsledare Thomas Mattsson att många uppfostrats med tanken om att man kan göra vad som helst och att möjligheterna är oändliga, men ändå inte känner att så är fallet eller att de har den potential som skulle krävas för att göra det de skulle vilja. Det är ett fenomen som relativt nyligen fått ett namn: fear of missing out, eller FOMO. Rädslan för att man borde vara någon annanstans och delaktig i något man inte är en del av. Kanske är det inte så annorlunda från det vi kallar medelålderskriser, eller det som i tyskan kallas Torschlusspanik, ångesten över att dörrar i ens liv har eller håller på att stängas.
Att pandemin bevisligen varit tung för väldigt många är en sanning med ett undantag. För en viss grupp var det en lättnad att hela världen tog en paus. Att det inte fanns en förväntan över att man måste göra något, måste vara sitt bästa jag, och att saker jämförelsevis såg ganska mycket likadana ut överallt. Det uppstod ett andrum där man inte längre behövde springa från punkt till punkt. Att många andra kände sig allt mer oroliga, ensamma och isolerade under samma period visar bara på att problemet är komplext, och att rätt lösning för en grupp kan vara fel för en annan.
Att se dåligt mående som en och samma sak gör att vi riskerar att missa poängen. I botten kan finnas allt från en känsla av att inte passa in, trauma, diagnoser eller odiagnosticerad psykisk ohälsa, en i ärlighetens namn väldigt berättigad oro inför framtiden eller stora förväntningar som ställs på en. Vill man försöka sammanfatta det till en formel kanske man kan säga, väldigt generellt, att dåligt mående växer från de punkter där världen omkring oss skaver mot vårt jag.
I dagens tidning kan vi läsa uttalanden från fyra ungdomar inom Boosts verksamhet, och trots att samtliga vittnar om sitt eget dåliga mående finns det ett hopp i det de säger. De har förslag på och tankar kring hur skolorna bättre skulle kunna arbeta med elever som inte mår bra eller som behöver något extra, och de vågar tala ut som saken.
För ett drygt decennium sedan var stigmat mot mental ohälsa ett annat, och kanske en del av ökningen av dåligt mående vi ser kommer just från att det blivit mer acceptabelt att reflektera över hur vi mår, och att söka hjälp eller vilja tala ut när slutsatsen är att vi inte mår bra. Med det klimat vi ser i dag kan vi börja ha en mer öppen och uppriktig dialog, med oss själva och andra, om vad vi behöver för att må bra och vilka små förändringar i samhället som skulle kunna ge stöd och lättnad åt de som kämpar.
Svaret kan inte bara vara medicin, och att direkt erbjudas medicin men ingen annan hjälp för sitt mående skickar lätt signalen att allting faktiskt är hopplöst och att det enda man kan göra är att acceptera världen och sin situation som den är och lindra smärtan. Ett samhälle där runt en tiondel av befolkningen känner att de behöver äta antidepressiva för att orka i vardagen måste kunna göra bättre.
Ett projekt som förtjänar mer uppmärksamhet är ”Studera starkt”, som Helsingfors universitet och Folkhälsan drev mellan 2019 och 2021 och där Ålands lyceum var en samarbetspartner. Tanken är att välbefinnande, genom positiv psykologi, blir ett ämne i skolan där eleverna lär sig utgå ifrån sina styrkor, skapa resurser och strategier för att bättre hantera stress och utmaningar, hitta ett flow och en närvaro i sina liv och sitt arbete och därmed stärka sin livsglädje och sin sociala förmåga. I korthet lär man sig att prioritera och ta hand om sig själv, och att det i slutänden är viktigare än att bara alltid fortsätta prestera. De slutliga resultaten från forskningsprojektet har ännu inte publicerats, men den preliminära responsen från studerande var positiv, och även om Studera starkt fokuserade på gymnasieskolor finns det ingen anledning att välbefinnande inte skulle kunna läras ut redan i en tidigare ålder. Det säger sig självt, egentligen. I ett scenario där skola och ett behov av att konstant prestera pekas ut som en faktor som försämrar mångas mående måste skolan kunna anpassas för att i den mån det är möjligt också lära ut hur man kan skapa ett drägligt liv. När vi erkänner precis hur vanligt det har blivit att må dåligt blir det också vår plikt att försöka göra något åt det.
Felix Quarnström
tel: 26 026
