De fyra senaste åren har präglats av att världens viktigaste och mäktigaste land vält hela sin utrikespolitik över ända. Vänner har blivit spottade på, diktaturer har kramats.
Det ska förvisso sägas att Donald Trump och hans administration har lyckats skriva ett antal fredsavtal med mindre arabstater. Men det väger knappast upp den kraftigt upptrappade konflikten som USA under Trump hetsat fram mellan Saudiarabien och Iran.
Lägg därtill att Ryssland tillåtits härja på i östra Ukraina utan att den amerikanske presidenten fört speciellt mycket oväsen i frågan.
I stället har han gång efter annan hoppat på allierade som inte betalat lika mycket till Nato, och dessutom hotat att helt bryta upp försvarsalliansen.
I många länder sätts hoppet till att relationerna till ”den fria världens försvarare” ska normaliseras med Joe Biden i Vita huset. Men frågan är hur den amerikanska inrikespolitiken kommer att påverka utrikespolitiken.
Knappast kommer Biden varken kunna eller vilja tvärvända Trumps ”Amerika först”-policy. I och med coronakrisen kommer även nästa president se till att så många jobb och företag som möjligt finns i USA. Däremot lär inte handelstullar vara ett lika frekvent verktyg som under Trumps tid för att säkerställa att så blir fallet.
Joe Biden kommer att ha mycket att förhålla sig till. Nog för att han vann valet med sju miljoner röster och en betryggande majoritet i elektorskollegiet. Icke desto mindre fick Trump också han rekordmånga följare för en sittande president.
Biden kan inte bortse från det faktum att 74 miljoner amerikaner inte röstade på honom.
Inte heller kan han bortse från den maktkamp som båda de stora amerikanska partierna står inför under den kommande mandatperioden. I hans eget demokratiska parti utmanas det äldre, mer traditionellt moderata, gardet av en ung, progressiv generation. Fixstjärnan Alexandria Ocasio-Cortez krävde i veckan ett nytt ledarskap i kongressen och utmanade därmed direkt och öppet Nancy Pelosi (talman i representanthuset) och Chuck Schumer (minoritetsledare i senaten).
Men i och med sitt utspel sätter ”AOC” också en hård press på Joe Biden från demokraternas vänsterflygel. De unga representanterna är högljudda, vältaliga och skickliga i att göra reklam för sina tankar i sociala medier.
Om nästa generation demokratledare kommer från vänster är situationen densamma, fast tvärt om, hos republikanerna. I och med ledarskapets undfallenhet för Donald Trumps sätt att underminera de amerikanska institutionerna och allmänt bedriva politik på ett sätt som inte direkt smickrar ämbete, har landskapet öppnats för en ung högerflygel.
Efter valet, och i och med presidentens totala vägran att erkänna sig besegrad, har ett veritabelt inbördeskrig utbrutit i det republikanska partiet. När Mitch McConnell, majoritetsledare i senaten och en av Trumps mest trogna allierade, gratulerade Joe Biden till segern i veckan fick han en lavin av hat över sig.
Lin Wood, en av Trumps advokater, kallade McConnell förädare. Sebastian Gorka, tidigare nära rådgivare till presidenten, menade att det republikanska ledarskapet vek sig ”för mobben”.
Det finns en yngre generation också inom republikanerna som utmanar det mer traditionella ledarskapet. Samtidigt har också den moderata delen av partiet vädrat morgonluft i och med Trumps förlust. Liksom hos demokraterna kommer en strid att utspelas mellan de två falangerna om makten i partiet när presidentens grepp om det mattas allt mer.
Att de båda partierna, som utgör grunden för det amerikanska systemet, är i gungning inför den kommande mandatperioden kommer att påverka hur Joe Biden kan utföra sitt jobb. Han har upprepade gånger påtalat behovet av uppgörelser över partigränsen – men kommer det att vara möjligt i det brännande läge där partierna inte vet vilken sida som kommer att gå segrande ur den strid som bara börjat.
Utanför USA står vi andra och funderar på hur allt detta kommer att påverka oss. Förmodligen mindre än det värsta, men garanterat mer än ingenting. Vad händer exempelvis om en väpnad konflikt utbryter likt den i Syrien? Kommer Joe Biden då att känna tillräckligt stöd för amerikanska militära insatser?
Biden har förvisso lovat att återansluta USA till Parisavtalet – men har han politiskt mandat och stöd nog för att hans land ska ta ledartröjan i klimatarbetet?
Det är frågor som bara framtiden kan utvisa.
