Igår var det på dagen 100 år sedan Ålandskonferensen i Genève beslutade om Ålands demilitarisering och neutralisering.

Genom beslutet bekräftade Finland befästningsförbudet som Ryssland vid slutet av Krimkriget hade deklarerat redan 1856. Beslutet fick även ett vidare internationellt erkännande genom att den slutliga överenskommelsen undertecknades förutom av Finland även av Sverige, Estland, Lettland, Polen, Tyskland, Danmark, Storbritannien (och Irland), Frankrike samt Italien.

I praktiken medförde det att Finland än i dag har rätt att försvara Åland och Ålands neutralitet, men även att vi fortsätter vara demilitariserat och neutralt. Men även om demilitariseringen och den neutrala statusen har en gedigen folkrättslig grund är den långt i från given.

Även om beslutet i Genève lade grunden för Ålands fortsatta status var det ingen självklarhet att demilitariseringen och neutraliseringen skulle hålla. Sovjetunionen var vid undertecknandet 1921 ingen part och de valde att ställa sig bakom först senare genom ett bilateralt traktat mellan Finland och Sovjetunionen år 1940.

Detta faktum har medfört att några forskare ifrågasatt om dåvarande Sovjetunionen skulle vara bundet av alla detaljer som lades som grund för främst neutraliseringen 1921. Den åländska hållningen i frågan har dock varit synnerligen tydlig, och det med all rätt, att demilitariseringen och neutraliseringen består. Ett tydligt ställningstagande som inte minst bekräftas av den gedigna uppslutningen av diplomater från drygt 30 utländska ambassader vid gårdagens seminarium.

Demilitariseringen och neutraliseringen av Åland har således en konkret och tydlig plats. Men som Ålands fredsinstituts direktör docent Sia Spiliopoulou Åkermark konstaterat vid ett flertal tillfällen behöver demilitariseringen och neutraliseringen kontinuerligt diskuteras och inte minst informeras om. Detta för att få en fördjupad förståelse för den konkreta tillämpningen, men även för att få en djupare förståelse kring tidigare praxis så att vi står redo inför framtida utmaningar.

För även om demilitariseringen och neutraliseringen står stadigt har den en utmaning i och med omvärldens utveckling. En allt mer aggressiv retorik och upprustning gör att undantag, som demilitariseringen och neutraliseringen, kan ifrågasättas. Även det faktum att såväl Finland som Sverige allt mer närmar sig Nato och inte minst utökar sitt militära samarbete kan väcka frågor.

Samtidigt måste vi vara på det klara med att demilitariseringen kräver en militär garant för att kunna försvaras. Det är således ett komplext samspel på många plan som måste till för att demilitariseringen och neutraliseringen ska kunna upprätthållas.

Den största utmaningen finner vi kanske på andra plan. För hela demilitariseringen och neutraliseringen är till många delar fokuserad på soldater och militär. Detta i en situation där staters suveränitet många gånger hotas i den digitala världen. Risken för att vi ska se soldater på Åland är väldigt liten. Däremot utsätts Åland som de flesta andra västerländska länder för kräkningar på det digitala planet. Ett plan där allt större del av våra liv och våra pengar hanteras. Intrång i elsystem som mobiltelefoni kan vara otroligt effektiva i modern krigsföring och tillämpas regelbundet på vissa håll för att skapa kaos och osäkerhet. Hur demilitariseringen och neutraliseringen står sig i ett sådant sammanhang är långt ifrån självklart och kunde med fördel vara föremål för en mer omfattande diskussion.

Att Åland är demilitariserat och neutraliserat är unikt. Det är inte heller någon självklarhet. Det krävs att vi jobbar kontinuerligt med frågorna och lyfter exemplet. Åland har en bra grund i det arbetet genom Ålands fredsinstitut och gårdagens seminarium är ett utmärkt exempel på hur man kan lyfta demilitariseringen och neutraliseringen i en mer internationell kontext. Vi ska vara stolta och visa upp möjligheterna med demilitariseringen och neutraliseringen. I en värld där retoriken hårdnar och där nationalstaternas gränser hårdnar är det bra att visa på andra vägar fram. Precis som man gjorde när man 1856 lade grunden för den demilitarisering som vi har än i dag.