Ålands producentförbund anordnade förra torsdagen en demonstration mot låga producentpriser. Jordbrukssektorn lider av en ekonomisk kris och pandemins effekter har letat sig in i det åländska jordbruket. Högre kostnader för insatsvaror äter upp allt mer av marginalerna och vinsten blir allt lägre. Dieselpriset har ökat och därmed har även priset på handelsgödsel ökat eftersom det till stora delar följer dieselpriset
Samtidigt är trenden tydlig. Allt fler väljer lokalproducerat och allt fler ser det som en viktig insats för ett mer hållbart samhälle. Men lantbrukarna anser inte att de får betalt i den utsträckning som de önskar och i slutändan handlar det om vad vi som konsumenter är villiga att betala för att äta lokalproducerade produkter.
Frågan är inte på något sätt ny. Efter EU-inträdet har synen på mat och prissättning ofta debatterats. Insatser har gjorts i omgångar och under 2000-talet har frågan ständigt varit på tapeten.
EU har dessutom konstaterat att det råder en viss obalans i systemet. Till exempel visar EU:s officiella siffror att insatskostnaderna för jordbruket ökar med cirka 40 procent under en tioårsperiod medan producentpriserna ökar i genomsnitt med runt 25 procent. Den utvecklingen har fortsatt och i år beräknas företagsinkomsten för finländska lantbrukare minska med 20 procent, enligt lantbrukets affärstidning ATL.
Att råda bot på denna utveckling är långt ifrån lätt. Visst finns det en förståelse för lantbrukarnas situation och vi måste också vara på det klara med att det vi ser är något av marknadens spelregler. Råvarupriser kan ändra snabbt, men för inköpspriser tar det längre tid.
Om de högre priserna på insatsvaror är här för att stanna är dock mer komplext att sia om, därför blir ekvationen mer svårlöslig. Dessutom gör marknadsförutsättningarna att producenternas pris på årets julskinka slogs fast för ett år sedan. En realitet som gör att det inte finns plats för prisjusteringar på grund av ökade produktionskostnader.
I takt med att världens medelklass ökar ökar även efterfrågan på insatsvaror. Det indikerar att priserna på insatsvaror kommer att vara högre över tid. Det enda som kan ändra det är skiften i teknik och ännu högre produktivitet. Därför har till exempel Lantbrukarnas riksförbund i Sverige bland annat förespråkat biopremie för biodrivmedel så att biodrivmedel ska användas inom lantbruket. Allt för att vi ska komma ifrån beroendet av dieselns prisutveckling och samtidigt möta kravet på hållbarhet. Av debatten att döma finns det många som anser att höjda matpriser är lösningen. Och visst finns det en sådan möjlighet, men det finns risker med en prishöjning. För även om de flesta vill handla lokalt och är medvetna om att lokalproducerat är bättre för miljön så är det kanske inte en självklarhet att handeln ska ta ut en eventuell kostnadsökning.
Snabba prishöjningar måste sättas i relation till risken för ökad matimport. Om priserna stiger för snabbt är det mycket som talar för, trots rådande trender, att efterfrågan på lokalproducerat och inhemskt minskar samtidigt som efterfrågan på importerad mat med lägre pris ökar. Importerad mat som många gånger till och med kan vara producerad på ett sätt som är förbjudet hos oss. En produktion med högre klimatutsläpp och miljöpåverkan som dessutom inte bidrar till vårt öppna landskap och sysselsättning. Dock tror många inom jordbruksbranschen att kunden är villig att betala mer för lokalproducerat och inhemskt samt att risken för ökad matimport är liten. Många inom handeln gör emellertid en annan bedömning.
Tyvärr visar statistik att pessimismen är väldigt utbredd bland många lantbrukare i Norden. Trenden talar dock väldigt starkt för vårt lokala lantbruk och konsumentens vilja att betala mer för lokalproducerad mat. Men det är inte en självklarhet att det ska finnas tillgång till lokalproducerat. Om verksamhetsförutsättningarna är för utmanande för våra lantbrukare kommer det på sikt inte finnas samma mängder av lokalproducerad mat.
Frågan kan inte enbart lösas på lokalt eller nationellt plan. Hela jordbrukspolitiken är en komplex organisation på såväl EU–nivå som globalnivå. Men diskussioner pågår på nationell nivå och bland annat har lantbruket, industrin samt handeln ett gemensamt diskussionsforum och livsmedelsmarknadsombudsmannen ser över avtalsmodellerna. Var frågan landar är långt ifrån klar men det är tydligt att frågan, som Ålands producentförbund lyfte vid sin demonstration, berör många av de nordiska lantbrukarna och samhället i stort och debatten kommer att fortsätta. För någon lättlöst ekvation är det inte då jordbruket blir en alltmer politiskt laddad fråga.
