I torsdags meddelade juryn inför domstolen på Manhattan i New York att man finner Donald Trump skyldig på samtliga 34 fall av bokföringsbrott som han stod åtalad för. Brotten består i att han ska ha dolt att ha betalat ut pengar, bland annat till porrstjärnan Stormy Daniels för att hon skulle hålla tyst om deras sexuella förbindelser.
Domen skakar USA, då det är första gången en före detta president och aktiv presidentkandidat döms. I och med det står USA för en mycket märklig situation då Trump potentiellt (även om sannolikheten är mycket liten) skulle kunna dömas till fängelse lagom till att han vinner presidentvalet i november. Men själva domen är ändå inte det som oroar, utan det som kom efter.
Kort efter att domen förkunnats, och efter en snabb konferens med sitt team, gick den före detta presidenten till ett skarpt frontalangrepp på domen, domstolen, juryn och förkunnade att domen var en skam, att rättegången inte var rättvis och att allt styrdes från Vita huset, president Joe Biden och justitiedepartementet. Allt Trump ansåg sig ha gjort var att kämpa för USA och dess konstitution.
Hans attack mot rättsstaten och hans konspirationsteorier gick sedan som ett eko när en lång rad republikanska företrädare, med Representanthusets talman Mike Johnson i spetsen, ondgjorde sig över domen och spädde på den uppenbart osanna teorin att allt styrts av Biden.
Trump har byggt sin politiska karriär på att splittra det amerikanska samhället – och att skapa misstroende mot institutionerna. Han har attackerat alla som på något viss gått emot honom. Det må vara en sak. Än värre är att hela det republikanska partiet i dag står i ett lydigt led bakom honom och upprepar misstroende mot rättssystemet, mot åklagare, domare och federala myndigheter.
Det här undergräver också de republikanska väljarnas förtroende för rättsstaten – och det får samhällsbygget att vittra. Ert tydligt exempel på vad retoriken kan få för följder såg vi i stormningen av Kapitolium i januari 2021.
Dessvärre är utvecklingen i USA inte isolerat till det stora landet i väster. Risken är att detta, likt så mycket annat som förekommer i USA, sprids till allt fler länder.
Liknande attacker har vi sett användas framgångsrikt i Ungern och Polen (i det senare fallet har utvecklingen vänt). Men vi ser liknande glidningar, om än inte alls lika uppenbart aggressiva, i vår absoluta närhet. I Sverige har Sverigedemokraternas attacker mot medier uppmärksammats, liksom att flera av partiets ledande företrädare i olika sammanhang uttryckt att när man tar makten ska nya regler gälla.
Demokratin är under attack – och det är inte bara diktatorer och autoritära stater som anfaller. Det kanske allra farligaste hotet kommer just nu från demokratierna själva. Alldeles uppenbart i vissa fall, som när republikanska partiet i staten Washington på sin kongress diskuterade om inte USA blivit alldeles för demokratiskt. I andra mer smygande.
Också på Åland finns oroväckande tendenser. Misstänkliggörande av medierna har blivit vanligare, och från lagtingsledamöter har uttalats att stöd till företag kan klassas som mutor, ett grovt brott, eller att förvaltningsdomstolens makt borde strypas när beslut gått ”fel” väg.
Det är droppar som urholkar demokratistenen, och till slut står vi med ett samhälle som inte styrs av demokratiska principer utan av politiska dogmer. Hos oss är det ännu små och relativt få droppar, i USA blir regnet allt häftigare.
”Demokratin är inte perfekt, men den är det bästa vi har”, sade en gång Winston Churchill. Den måste försvaras, mot både externa och interna hot.
