Det kommer alltid ett mönster ur tragedin. Man läser om honom i tidningen. Gärningsmannen. Man tar in detaljerna, pusslar ihop dem i huvudet. Och det är alltid samma historia. Han beskrivs som ensam. En tyst kille. En skugga i korridorerna. Grannar som aldrig sett honom. Klasskamrater som knappt minns honom, mer än som den som aldrig sade något. En person som långsamt försvann från samhället. Tills han en dag kom tillbaka. Beväpnad.
Tisdagen den 4 februari klockan 12.33 kom larmet. Skottlossning på Campus Risbergska i Örebro. Elva döda. Sex skadade. Sveriges dödligaste skolskjutning. Mannen bakom dådet, 35-årige Rickard Andersson, var ingen känd extremist. I skrivande stund finns inga kända spår på sociala medier. Ingen varning, inget manifest. Han var bara ensam.
Vi letar ofta efter logiska förklaringar efter en sådan här händelse. Vi diskuterar vapenlagar, polisens insatser, säkerheten på skolor. Allt detta är viktigt. Men vi behöver tala om något ännu mer grundläggande. Vi behöver tala om ensamheten.
Vi människor är sociala varelser. Vi formas av varandra. Vi bekräftas och korrigeras i mötet med andra. Ett leende, en skämtsam pik, en hand på axeln – varje dag speglar vi oss i samhället, och det speglar sig i oss. Men vad händer när ingen ser dig? När ingen kommenterar dina idéer, när ingen utmanar dina tankar? När du inte hör någon säga ditt namn på flera veckor? När världen fortsätter som vanligt, medan du långsamt suddas ut?
Forskning visar att långvarig isolering kan orsaka psykisk ohälsa, en känsla av hopplöshet, i vissa fall aggressivitet. Ensamhet kan vara lika skadligt som rökning, säger forskarna. Och vi vet att nästan alla skolskjutare har en sak gemensamt: de har varit ensamma.
Människor föds inte onda. Men när en person aldrig får spegla sig i andra, aldrig får sina tankar ifrågasatta, aldrig ingår i ett sammanhang, då kan världen till slut förlora all betydelse. Och när ingenting längre spelar någon roll, finns inget som bromsar.
Förr syntes ensamheten mer. Men i dag kan du vara fullständigt ensam utan att någon märker det. Du kan jobba hemifrån, beställa hem mat, leva i digitala världar där ingen kräver din närvaro. Du kan försvinna in i forum, chattrum, spel, där allt som möter dig är en spegelbild av det du redan tror.
Efter varje tragedi kommer samma fråga: ”Varför såg ingen?”. Men det är fel fråga. Den riktiga frågan är: Hur skapar vi ett samhälle där vi faktiskt ser?
Ensamhet är en tyst epidemi, särskilt bland unga män. Det måste talas om det, och det måste finnas resurser för att hantera det. Psykisk hälsa måste prioriteras lika högt som fysisk hälsa.
Den fruktansvärda tragedin i Örebro påminner oss om att ensamhet inte bara är en privat sorg, den kan i värsta fall bli en samhällsfara.
Linda Blix
tel: 26 637
